För några dagar sedan fick jag mens, helt plötsligt bara sådär utan anledning. Så nu har det funkat en månad, men dock ett år försenat.. Jag är väldigt glad att jag fick den men ändå besviken att den kommer nu precis innan vi ska börja en behandling, varför kommer den nu, kunde väll ha kommit för ett år sedan istället. Nu får jag vänta en månad och se om den kommer igen (hoppas, hoppas). Kliniken har semesterstängt så de får jag inte tag på men senast vi prata så sa de att om det skulle bli så att mensen kom så skulle jag inte börja med proveran utan vänta och sedan ringa dem när de öppnar igen.

Helgen har gått med en susande fart då jag jobbat precis hela helgen, denna helgen jobba jag inte här hemma på gården utan hjälpte min syster på hennes café då det var mycket folk. J åkte till Stockholm med en vän på lördag morgon för att se Iron Maiden, men märkte inget av det då jag jobbade, plus att vi hade nattöppet och jag var inte hemma förän fyra på morgonen (i cafét ingår ett grillkök). Men samma dag hade en i syrrans personal, en vän till både mig och min syster berättat att hon väntade barn (hon vet inget om mina problem) och hennes ansikte sken upp som en sol och man såg hennes enorma lycka, jag grattade henne och gick snabbt därifrån gömde mig i ett hörn och försökte att inte börja gråta, men eftersom det var så mycket att göra ryckte jag upp mig och fortsatte att jobba som att inget hade hänt. Men den natten sov jag kanske en timma, var inte precis då jag ville var ensam i sängen/hemma! Jag vill också bli så lycklig, berätta för släkt och vänner att vi ska få en lite. Varför ska jag få detta slängt i ansiktet vart jag än går..Har nu smält det och försöker inte älta denna mer men en stund efter är det väll ändå okej att känna sådan sorg för att vi inte kan lyckas och andra lyckas så enkelt, världen är så orättvis!

 

Får ursäkta för mycket gnällande, men jag måste få allt ur mig och detta hjälper!

Det är tufft att ha en gravid vän som man ser och pratar med varje dag, men jag kan inte vara mer glad för deras skull att det funkar så bra för de och att de slipper gå igenom det jag och J gör. Men ändå är det vissa dagar svårt att var glad och positiv, jag är egentligen så avundsjuk på henne att hennes magen växer, att hon känner hur det rör sig där inne och att de nu planerar för att det ska komma en liten i slutet av året. Jag kan inte sluta tänka på att det kunde varit jag och J. Jag börjar bli bättre på hantera det och dagarna som jag är glad är flera än dagar då jag är ledesn. Jag vill inget mer än att min mage ska växa och att om jag och J ska bli föräldrar till en liten som är hälften jag och hälften han. När är det vår tur, kommer det någonsin bli vår tur?

Sakta men säkert har det snart gått första veckan i juli. Jag försöker ta mig igenom en dag i taget och det går väldigt upp och ner, men det är väll inte ovanligt kanske?!

Helgen som varit åkte jag och J till Göteborg för att komma hemmifrån och ha en lite kort semeste på två dagar, jag jobbar så mycket under sommaren då det är som mest att göra i jordbruket under denna tiden. J jobbar också ganska mycket under denna sommaren så får passa på när vi båda två kan vara lite lediga. Nu har vi ingen helledig helg tillsammans förän om fem veckor, bara någon dag här och där. Iallafall åkte vi till Göteborg, lördagen var super bra vi vandrade lite på stan och på kvällen åt vi på vår favorit resturang. På söndagen skulle vi strosa runt på liseberg, spela på choklad hjulen och åka lite karuseller men efter en timma fick jag lite panik, det var så otroligt mycket små barnsfamiljer där vart jag än vände mig var det flera super söta små ungar. Jag ville bara därifrån, fick ont i hjärtat av att se alla småbarn och där gick vi omkring alldeles ensamma och tomma. Så efter en stund gick vi därifrån och åkte hem.. De har tydligen byggt om hela barnavdelningen på liseberg och det lockade tydligen väldigt många, förr när vi vart där brukar det ändå vara ganska blandat med folk men tror det enbart var småfamiljer där eller så var det bara jag som tänkte på det extra mycket i år. Försöker inte bry mig om de andra som är gravida eller har småbarn, måste lixom bara komma över det och det försöker jag verkligen med ibland är det så svårt. Men det ska nog bli lättare snart känner att det bli bättre för varje dag som går och jag kommer snart tillbaka till mig själv, måste inte ha så bråttom jämt, det får ta den tid det tar!

Nu har vi iallafall bestämt att jag ska börja med provera den första aug!