Känner att det inte varit många positiva inlägg i denna bloggen och känner mig allmänt bitter och klagandes, men måste lätta på mig lite och det blir ni som läser som tyvärr blir lidande av min bitterhet och mina klagomål. Detta inlägget vet jag också kommer bli bittert, men känns som om det är mycket så i denna ivf-resa man måste göra. Och kan inte påstå att de andra bloggar jag läser heller är så jätte positiva jämt. Men det är väll så, det är en krokig och lång väg de flesta måste åka innan ivf-resan är slut. Då blir det nog mer jobbiga och bittra dagar än positiva och glada dagar.

 

Imorgon är det skrapning och jag är oehört nervös och sovit mycket dåligt de senaste dagarna. Jag tycker inte alls om att jag ska sövas, även om det går fort så ska jag sövas. Gillar det inte alls!

Sedan har mitt illamående efter ett par dagars uppehåll kommit tillbaka och det är så jobbigt och frustrerande. Här går jag och inte kan jobba och mår dåligt för något helt i onödan. Ska bli så skönt att bli av med allt och få ladda om och förhoppningsvis börja på nytt, med en utvilad och fräsch kropp, hatar mig själv så som jag är nu. Visst att jag kan klaga må dåligt ibland, men inte som det har vart de senaste veckorna och det är min sambo J som får stå ut med det. Utåt mot de andra i familjen och vänner försöker jag vara så "normal" som möjligt, försöka må och vara som jag brukar. Men inombord vill man bara gå därifrån och gå hem och lägga sig. Men jag vill ändå inte ligga här hemma och deppa inget blir ju egntligen bättre av det, men allt detta vi nu har gått i genom och kanske ska gå egenom igen är mycket påfrestande både fysiskt och pysiskt. 

Förhoppningsvis går det bra imorgon och jag kommer sakta men säker bli mitt sanna jag igen och med nya tag tar vi oss ut på ännu en tur på ivf-vägen!

Jaha,det var som jag och J anat. Allt såg konstigt ut och inget var normalt. Våran dokter var fortfarande lite förvånad, typ som detta inte var så vanligt,att det såg ut på detta sätt. Sedan sa han att han brukar rekomendera att ta tabletter när man ska få bort allt. Men eftersom allt var så stort och mycket så föreslog han att skrapning skulle passa mycket bättre. Om jag tog tabletter var han inte säker på att de skulle klara av och få bort allt och eftersom min kropp fortfarande inte stött ut något utav det och det var ändå en och en halv månad sedan vi gjorde insättningen. Så nästa onsdag ska jag skrapa..

 

Ja jag vet inte riktgt hur jag ska känna mig efter besöket på kliniken i tisdags. Sätte mig i stolen och läkaren började titta. I vanliga fall tar det inte så lång tid, de ser fort det de ska se eller det de inte ska se. Men det tog tid, hon tittade och tittade lite till och sa inget, vi frågade vad hon såg då tittade hon lite till på ultraljuds skärmen och sedan sa hon att det såg annorlunda ut. Det hon såg var alltså foserhinnan som sist gång var tom, men nu var det något där, något väldigt litet. Men inget hjärtljud och det var inte alls den storlek det borde vara och det såg alltså inte riktigt normalt ut. Kändes som läkaren blev lite chokad, på henne lät det som om det inte brukar bli såhär, hon sa att hon trodde att hon inte skulle se något, att inget skulle ha ändrats. 

 

Så det som kan ha skett är då att det var ett foster där förra gången men det var då för litet för att se på vul, sedan växte det lite dessa dagar och sedan slutade hjärtat slå på vägen, för hon försökte se hjärtljudet men kunde inte se något och hon sa att det borde man se. Även om det var minder än det borde så skulle man kunna sett ett hjärtljud. Jaha, hjärtat krossas ännu lite till. 

Nu ville de ju verkligen inte skrapa eller ge mig tabletter för att få bort resterna. Så ska dit ännu en gång, på onsdag ska vi dit och titta en gång till. Men jag tror inget eller hoppas inte på något, varje gång vi är där så blir det något anorlunda. Känns som det aldrig är något normalt med oss.

Vill börja med och tacka för alla värmande kommerntarer ♥

 

Ska försöka förklara lite om vad vi såg på vul:et på torsdagen. Jag som mått så dåligt och verkligen känt mig gravid hade tyvärr huvudet inställt på att jag skulle se det lilla krypet och sa att det förhoppningsvis var sista gången vi behövde åka den tråkiga vägen till kliniken (ca två timmars bil väg). Så hade inte några tankar alls om att det inte skulle finnas något där, trots att jag blött. Det finns ju de som blöder och jag hade fått positivt test och som sagt detta eländiga illamåendet. Väl där, stirrade på ultaljudsbilden som ska visa vårt älskade kryp, inget syns. Det vi ser är det fostret skulle ha legat i, men det var tomt. Så allt illamående var inget konstigt då kroppen fortfarande tror jag är gravid. Känslan, mitt hjärta brast och sorgen, besvikelsen och ja allt var en hemsk känsla. Det har gått bra och ägget hade fäst men efter det hade jag tappat fostret. Men kroppen har då inte stött bort allt utan lurar kroppen att tro att krypet växer och att jag är gravid. Men det ville se en gång till om några dagar för att vara helt säker på att det inte finns något där, så ska dit på tisdag. Men de sa att det inte såg så bra ut och att vi skulle nog inte hoppas på att det vi skulle se något nästa gång. Så här sitter vi nu, jag mår dåligt helt i onödan och mår ännu sämra av missfallet. Jag var ju gravid, jag hade dig där, jag vill ha dig tillbaka!

 

På tisdag ska vi då prata om hur vi ska gå vidare beroende på hur det ser ut, förmodligen får jag skrapa bort det sista eller tatabletter för att slippa illamåendet. Och hjälpa kroppen att få bort det sista.

Orken man behöver för att gå igenom detta en gång till!! Först ska man käka provera, vänta på mensen, vänta yttligare någon vecka på tillbaka förande ihopp om att äggen klarar upptining och sedan dessa fruktansvärda ruvdagar och efter det om tester blir positivt väntan på vul. Och om inte postivt ska man orka yttligare en gång. 

Så dåligt jag mått sista veckan, det tar både psykist och fysiskt på kroppen, inte kunna jobba och alla tankar och totalt utmattad av allt. Sedan dessa jäkla pengar, ju fler försök detso längre ifrån allt annat man önskar och vill göra. Hade aldrig trott att jag skulle behöva lägga sparpengar på att skaffa barn, det skulle inte vara några problem.

Ja imorgon åker vi till kliniken!

Är nervös men ändå inte, jag ha stora problem med mitt illamående. Igår var det så illa att jag inte orkade jobba, eller jag började men efter en och en halv timma gick det inte längre och det gillar jag inte! Känner att jag vart borta så många dagar från jobbet redan och känner att jag beöver jobba. Jag är mycket lugnare när jag är ute i ladugården (är mjölkbonde) tänker inte så mycket på detta, har massa andra saker jag måste tänka på då.

Men vi får se vad de säger och hur det ser ut.

Testet visa positivt..

Detta lilla krypet ska då veta att h*n ger oss en riktig känslosam bergodalbana, hoppas detta nu verkligen ser bra ut på torsdag, orkar inte med flera dippar. Har börjat känna av graviditeten, är inte mig själv och det gillar jag inte alls. Är ständigt super trött, yr, kvalm och mår illa av typ allt jag äter. Men vad göra jag inte för detta lilla kryp. Så länge h*n håller sig kvar kan jag må så här. Går väll över tillslut?!

 

 

Pratade med kliniken idag, de tyckte inte det var någon idé vi åkte dit. Är för tidigt för att kunna se om det finns något där eller inte. Så ska vänta tills på fredag och ta ett nytt gravtest, om jag nu fått ett missfall ska förmodligen hormoner och allt annat gått ur kroppen någolunda men inget säkert. Så får vänta och se hur det visar sig och sedan skulle kliniken ringa på fredag och så skulle vi se hur vi går vidare.

 

Kunde ju vara lite olika saker som skett för att det skulle blöda, men ändå så mycket?!

Vet inte vad jag ska tro eller hoppas...

 

Och så kom det, en fors med blod. Detta kan ju inte vara bra, sa doktorn att lite blod inte var bra kan ju allt detta inte alls vara bra. Jag har nu tappat allt hopp och finner ingen tröst någonstans!!

Kan inte riktigt slappna av även om jag fick ett plus och nu är gravid.

Ständiga oron för att den ska sluta växa och att vi inte kommer se något levande på vul:et. Jag har inga symtom och känner mig precis som vanligt, är det normalt? Läser åter igen runt på googel och olika bloggar och det är alltid någon som känner av något även om det är i början och bara är i vecka 5.

Vill bara att det ska bli det 28 feb så vi kan se att allt är normalt!

 

Idag är det den officiella testdagen!
Var ett positivt test idag också, och ska nu prata med kliniken och boka in ett vul blir förmodligen om ca 3 veckor. Allt känns fortfarande så overkligt, det växer en liten inuti mig. Vi håller nu tummarna och hoppas verkligen att detta går bra hela vägen fram, genom de 9 månaderna!

Kan inte fatta riktigt att det är sant men fick ett positivt test idag!!!

Kan inte beskriva min glädje ♥

 

Känns som jag har släppt allt nu, inte på ett negativt sätt men ändå inte på ett positivt sätt.

Har sovit så gott de två senaste nätterna och tänker inte så mycket på det heller.

Men jag har inte helt gett upp hoppet, men kommer dock fortfarande lite blod då och då, så hoppet blir ju tyvärr mindre och mindre. Är mer förberedd för att få göra ett till FET än vad jag var förut, hade inte många negativa tankar utan i min hjärna fanns det bara ett positivt graviditets test. Även om jag försökte intala mig själv att jag måste tänka på att det är en stor chans att detta inte kommer gå, så vill jag inte riktigt tro på det, men det gör jag nu.

 

Får helt enkelt vänta till testdagen på tisdag och se då, jag kan ändå inget göra!

Så tacksam för alla som läser och stöttar oss på vår ivf-resa ♥

Har lungnat ner mig lite men är fortfarande så besviken och håller nu tummarna för att det ska ha gett sig tills imorgon, för ju längre det blöder desto sämre måste det ju vara och det sa läkaren jag prata med idag också. Så har det gett sig imorgon kanske jag får lite hopp tillbaka.

 

Åter igen tack för ert stöd det hjälper verkligen! 

 

 

Och där kom blodet!

Kan inte beskriva min besvikelse, hatar min kropp mer än något annat!!

Tårarna kan inte sluta rinna, är det kört nu då, känns så!

Kan ju aldrig vara bra att jag blöder..

Vill att tiden ska gå fortare och att det ska bli testdag nu. Varje gång jag går på toa är jag rädd att det ska vara rött i trosan. Har börja känt av lite "mensvärk" vet inte om det är positivt eller negativt? Annars händer det inte så mycket.

Denna väntan tar kål på mig!

Jag har en förmåga att övertänka allt i vanliga fall, och nu tänker jag ihjäl mig. Aldrig tidigare haft sådana problem har lärt mig att leva med det, men J som absolut inte över tänker utan kan lätt slappna av och sysselsätta tankarna med annat, han brukar försöka få mig att tänka på annat och säger: -Ingen idé att lägga tid på sånt vi inte kan påverka eller göra något åt. Det har han absolut rätt i men jag kan verkligen inte släppa det, tänker på det hela tiden. Så har gått tillbaka till mina sömnlösa nätter. Börjar även tänka på om detta nu inte skulle funka på första försöket, om jag orkar en till? Tänker att vi får nog tyvärr vänta lite och vila. Men egentligen är det kanske lika bra och köra, vill ju så gärna helt nu blir gravid få vår lilla unge som är hälften mig och hälften J.

 

Oj lilla unge du ska bara veta vad du är efterlängtad ♥

 

Somnade så gott igår och sov precis hela natten, så himla skönt och tror jag behövde det.

Det händer inte så mycket annars men förväntar mig inte att jag ska känna något speciellt den första tiden. Finns ju inte så mycket vi kan göra mer än att hålla tummarna och verkligen hoppas att ägget fäster och att min kropp vill ta emot det och få det att stanna. Har läst mycket om allt som har med ivf att gör på internet olika blogg och liknande, tror dock inte att man ska jämföra sig med andra som doktorn har sagt: -Ingen är den andra lik!. Visst att det finns statestik och att det inte är allt för hög, läste ett informationsblad på kliniken igår, 35 % chans att det lyckas första gången. Men jag ska inte försöka tänka så mycket på det och tänka på annat, det är dock lättare sagt än gjort! Och så detta choklad sug jag aldrig kan få bukt på, har försökt nu är ju aldrig bra med för mycket socker men tror inte jag orkar hålla emot idag.

Idag var dagen vi längtat och oroat oss för. Jag har de senaste nätterna inte sovit många timmar och även om jag är hur trött som helst har jag inte lyckats sova, drömmer mardrömmar, tänker för mycket om hur det ska gå och inte gå, vrider och vänder mig.

 

Timmarna innan vi skulle till kliniken eller ända tills vi väl gjort återförandet var jag så nervös att jag var spyfärdig, mådde så illa och när det var klart vart allt borta. När vi möter vår läkare ger hon oss ett stort leende och säger att allt ser perfekt ut. Första ägget de tog ut för att tina klarade sig och ser precis lika fint ut som när de frös det. Det vara bara att sätta sig i stolen och sätta igång. Vi fick se ägget på en skärm och det var som en liten böld på det men läkaren sa att allt såg riktigt bra ut. Att blastocysten kläcks ur sitt skal och det innebär att den är redo och vill fästa i livmodern. Det var så skönt att höra det. Nu ska vi bara vänta på testdagen som är 12 feb, ska försöka hålla mig och inte tjuvtesta.

Såhär såg det typ ut på skärmen.

Var och besökte kliniken i tisdas, var så himla nervös. Hade inte sovit många timmar och hade ont i magen och huvudet. De ropar in oss och jag var helt kallsvett av nervositet/rädsla. Väl inne och ultraljudet börjar och barnmorskan säger - Detta ser ju överraskande bra ut!. Allt släpper mag/huvudvärken borta och jag kan inte sluta le. Slemhinnan var 6 cm och ska var ca: 8 cm, så vi ökade prognyonen och sedan bokade vi in ett återförande. Både vi och barnmorskan var överraskade över att det såg så bra ut. Så nu på tisdag den 29 sker det. Så nu håller både jag och J tummarna och hoppas att detta går vägen!

Just nu är vi bara så glada att det såg så bra ut!