Ja jag vet inte riktgt hur jag ska känna mig efter besöket på kliniken i tisdags. Sätte mig i stolen och läkaren började titta. I vanliga fall tar det inte så lång tid, de ser fort det de ska se eller det de inte ska se. Men det tog tid, hon tittade och tittade lite till och sa inget, vi frågade vad hon såg då tittade hon lite till på ultraljuds skärmen och sedan sa hon att det såg annorlunda ut. Det hon såg var alltså foserhinnan som sist gång var tom, men nu var det något där, något väldigt litet. Men inget hjärtljud och det var inte alls den storlek det borde vara och det såg alltså inte riktigt normalt ut. Kändes som läkaren blev lite chokad, på henne lät det som om det inte brukar bli såhär, hon sa att hon trodde att hon inte skulle se något, att inget skulle ha ändrats. 

 

Så det som kan ha skett är då att det var ett foster där förra gången men det var då för litet för att se på vul, sedan växte det lite dessa dagar och sedan slutade hjärtat slå på vägen, för hon försökte se hjärtljudet men kunde inte se något och hon sa att det borde man se. Även om det var minder än det borde så skulle man kunna sett ett hjärtljud. Jaha, hjärtat krossas ännu lite till. 

Nu ville de ju verkligen inte skrapa eller ge mig tabletter för att få bort resterna. Så ska dit ännu en gång, på onsdag ska vi dit och titta en gång till. Men jag tror inget eller hoppas inte på något, varje gång vi är där så blir det något anorlunda. Känns som det aldrig är något normalt med oss.