Här händer det inte mycket mer än att jag tänker för mycket!

 

Ibland har jag bara lust att skrika ut mig ilska, irritation och sorg, så folk vet vad jävligt det är just nu i mitt/våra liv! Inte för att jag vill att folk ska tycka synd om mig för det har jag ingen nytta av. Bara så trött på att läsa överallt hur alla har det så jäkla bra, hur underbar deras liv är och allt annat möjligt. Det är aldrig någon som skriver om något dåligt, jag har då aldrig läst någonstans om folk som fått missfall eller har svårt att få barn. Det skriver inte folk ut på facebook,twitter, instagram m.m. Det känns som att man ska skämmas för att behöva hjälp med att få barn, att man ska viska om det och att prata om missfall är inge bra för det vill man ju inte skylta med för man har ju misslyckats! Varför är det så?

Det är mer anonyma bloggar om IVF än inte anonyma..

Men der är ju så man vill ju inte skylta med att man misslyckas, misslyckas med något som så många tar för givet och lyckas med på en gång! 

För några dagar sedan fick jag mens, helt plötsligt bara sådär utan anledning. Så nu har det funkat en månad, men dock ett år försenat.. Jag är väldigt glad att jag fick den men ändå besviken att den kommer nu precis innan vi ska börja en behandling, varför kommer den nu, kunde väll ha kommit för ett år sedan istället. Nu får jag vänta en månad och se om den kommer igen (hoppas, hoppas). Kliniken har semesterstängt så de får jag inte tag på men senast vi prata så sa de att om det skulle bli så att mensen kom så skulle jag inte börja med proveran utan vänta och sedan ringa dem när de öppnar igen.

Helgen har gått med en susande fart då jag jobbat precis hela helgen, denna helgen jobba jag inte här hemma på gården utan hjälpte min syster på hennes café då det var mycket folk. J åkte till Stockholm med en vän på lördag morgon för att se Iron Maiden, men märkte inget av det då jag jobbade, plus att vi hade nattöppet och jag var inte hemma förän fyra på morgonen (i cafét ingår ett grillkök). Men samma dag hade en i syrrans personal, en vän till både mig och min syster berättat att hon väntade barn (hon vet inget om mina problem) och hennes ansikte sken upp som en sol och man såg hennes enorma lycka, jag grattade henne och gick snabbt därifrån gömde mig i ett hörn och försökte att inte börja gråta, men eftersom det var så mycket att göra ryckte jag upp mig och fortsatte att jobba som att inget hade hänt. Men den natten sov jag kanske en timma, var inte precis då jag ville var ensam i sängen/hemma! Jag vill också bli så lycklig, berätta för släkt och vänner att vi ska få en lite. Varför ska jag få detta slängt i ansiktet vart jag än går..Har nu smält det och försöker inte älta denna mer men en stund efter är det väll ändå okej att känna sådan sorg för att vi inte kan lyckas och andra lyckas så enkelt, världen är så orättvis!

 

Får ursäkta för mycket gnällande, men jag måste få allt ur mig och detta hjälper!

Det är tufft att ha en gravid vän som man ser och pratar med varje dag, men jag kan inte vara mer glad för deras skull att det funkar så bra för de och att de slipper gå igenom det jag och J gör. Men ändå är det vissa dagar svårt att var glad och positiv, jag är egentligen så avundsjuk på henne att hennes magen växer, att hon känner hur det rör sig där inne och att de nu planerar för att det ska komma en liten i slutet av året. Jag kan inte sluta tänka på att det kunde varit jag och J. Jag börjar bli bättre på hantera det och dagarna som jag är glad är flera än dagar då jag är ledesn. Jag vill inget mer än att min mage ska växa och att om jag och J ska bli föräldrar till en liten som är hälften jag och hälften han. När är det vår tur, kommer det någonsin bli vår tur?

Sakta men säkert har det snart gått första veckan i juli. Jag försöker ta mig igenom en dag i taget och det går väldigt upp och ner, men det är väll inte ovanligt kanske?!

Helgen som varit åkte jag och J till Göteborg för att komma hemmifrån och ha en lite kort semeste på två dagar, jag jobbar så mycket under sommaren då det är som mest att göra i jordbruket under denna tiden. J jobbar också ganska mycket under denna sommaren så får passa på när vi båda två kan vara lite lediga. Nu har vi ingen helledig helg tillsammans förän om fem veckor, bara någon dag här och där. Iallafall åkte vi till Göteborg, lördagen var super bra vi vandrade lite på stan och på kvällen åt vi på vår favorit resturang. På söndagen skulle vi strosa runt på liseberg, spela på choklad hjulen och åka lite karuseller men efter en timma fick jag lite panik, det var så otroligt mycket små barnsfamiljer där vart jag än vände mig var det flera super söta små ungar. Jag ville bara därifrån, fick ont i hjärtat av att se alla småbarn och där gick vi omkring alldeles ensamma och tomma. Så efter en stund gick vi därifrån och åkte hem.. De har tydligen byggt om hela barnavdelningen på liseberg och det lockade tydligen väldigt många, förr när vi vart där brukar det ändå vara ganska blandat med folk men tror det enbart var småfamiljer där eller så var det bara jag som tänkte på det extra mycket i år. Försöker inte bry mig om de andra som är gravida eller har småbarn, måste lixom bara komma över det och det försöker jag verkligen med ibland är det så svårt. Men det ska nog bli lättare snart känner att det bli bättre för varje dag som går och jag kommer snart tillbaka till mig själv, måste inte ha så bråttom jämt, det får ta den tid det tar!

Nu har vi iallafall bestämt att jag ska börja med provera den första aug! 

 

Det blev ju inte den roligaste midsommaren men hade inte förväntat mig eller orken till någon kalas midsommar. Var hos mormor och åt midsommarmat med familjen och mammas syster och på kvällen var det grill och kompis häng hos storebror. Jag försökte vara så normal som möjlig med det är ändå svårt att vara glad hela tiden när jag egentligen inte är det alls.

Jag har inte orkat prata så mycket med familjen om detta misslyckande, eftersom jag tog det så hårt och mått så dåligt har jag inte velta älta det och lägga det på dem. Vill lixom inte besvära de med det, bara J som har fått stått ut med mig. Men de har ju sett att jag inte mått bra och de tycker det är lika jobbigt som jag att jag mår dåligt, pappa kom och prata med mig och J igår och vill bara säga att de fanns här för oss och att familjen är alldeles bakom dig speciellt när du går igenom en svår period. Jag är evigt tacksam och glad att jag är så nära min familj, mamma, pappa och mina tre syskon. Idag är nog den dagen jag mått bäst hittills, sakta men säker blir jag snart mig själv igen!

Idag är det vår dag, de ofrivilligt barnlösas dag. Jag tänker på alla er där ute som är i liknande sits som mig och J, nu när man är ofrivilligt barnlös märker man hur vanligt det egentligen är och att man inte är ensam och tro det eller ej men det hjälper när man vet att man inte är helt ensam.

Vi är starkare än många andra ♥

 

Ja det är verkligen en fin tisdags morgon och det var så gott och gå ut vid sex imorse och solen hade redan börjat gå upp och det var sådär lagomt vårkyligt. Det är morgonar som denna jag älskar att bo på landet, vårbruket är i full fart och det är mycket jobb om dagarna. Jag tycker det är bra för dagarna gå så fort och jag har inte mycket mer än jobb i skallen just nu.

Igår gick det bra, slemhinnan var lite mindre än de trott men vi ökade hormonerna och så boka vi in ett återförande till nästa torsdag. och går dagarna så fort som de gjort det senaste så är det snart torsdag den 16. Som jag skrev innan så känner jag mig så lugnar, stressar inte så. Inte just nu iallafall och det är skönt!

Imorgon åker vi till kliniken för ett vul, jag har inga förhoppningar och har inte en aning om vad de kommer säga. Det känns inte som förra gången, sist kände jag av hormonerna väligt väl. Nu får jag ännu mer hormoner och känner inget, känner mig precis som vanligt är det bra eller dåligt?! Ska jag vara ärlig så orkar jag knappt bry mig om det så mycket denna gången, inte nu iallafall, inte förän återförandet. Min kropp har gjort mig besviken ända sedan vi började försöka skaffa barn, varför skulle det gå så mycket bättre nu? Vill inte skaffa mig massa falka förhoppningar som jag gjort tidigare. Allt blir så mycket jobbigar då tycker jag..

Men som sagt när jag får ett återförande kommer jag säker börja tro massa att det ska funka och planer nio månader i förväg. Varför är det så svårt att inte tänka så mycket på det, varför kan jag inte bara intala mig själv att det faktist kanske inte kommer funka och ställa in mig mer på det. Ne här tror jag till 100 procent att det ska funka. Just nu när jag vet att jag inte har något litet inuti som växer kan jag tänka på ett mycket sundare sätt, låta bli att oroa mig så mycket, leva precis så som jag brukar.

 

Denna veckan har jag och J verkligen satt igång önskan om större hus. Just nu bor vi i ett litet hus med 2 r.o.k, men har tittat runt på olika hus men inget vi gillat i närheten som inte måste hel renoveras typ, och nu har vi bestämt att vi bygger ett nytt precis så som vi vill ha det, nytt och fräscht. Sedan behöver man inte göra så mycket på det huset på flera år.

Eftersom far och mor är bönder äger de en hel del mark, så ska se ut en tomt någonstans här i närheten och de äger ju det mest runt om gården så vi har redan hittat lite olika ställen som skulle vara intressanta att bygga på. Just nu bor vi i ett hus 50 meter från mina föräldrar. Det är tre hur på rad som är alldelses vid gården. Mamma och pappas ligger i mitten, mitt emot gården och på ens sidan är vårt lilla hus och på andra sidan har storebror och hans sambo sitt hus. De jobbar också på gården. Jag som är uppvuxen på landet vill inte flytta in till stan för jag trivs inte där och sedan jobbar jag här på gården så då är det smidigt att vara i närheten. J har de senaste åren också börja tycka om att bo här ute och tycker också att vi ska bygga ett hus här ute på landsbyggden. Dock har vi bara 4 km inte till stan så det är väldigt nära ändå.

Idag fyller jag 24 och har haft en kanon dag!

Förra veckan såg jag inte alls fram emot detta och ville inte alls fylla år ville inte alls ha kalas. Men de senaste dagarna har jag verkligen börja må bra och kommit tillbaka till mitt gamla jag. Försöker att inte fokusera så mycket på allt detta med ivf, kan självklart inte släppa det helt men tänker inte så mycket på det som förut och försöker ta det lite som det kommer denna gången, det blir ju ändå aldrig som man tänkt dig! Så hade kalas och familjen, mormor och farmor kom över och hade en jätte trevlig kväll och är så glad att jag har en sådan underbar familj ♥

 

Ja det är precis vad det varit, en glad påsk med mycket skratt. Vart på bilmässa på Elmia, käkat god påskmat, jobbat och haft en bra påsk helg tillsammans med J och min älskade familj ♥

 

Hoppas ni också haft en bra påsk!

 

 

Trodde aldrig att mitt och J:s liv skulle sett ut så som det ser ut idag för ett år sedan. Enligt våra planer skulle vi haft vårt älskade barn här, skulle just nu hållt mitt älskade i famnen och inte kunna slita ögonen från han/hon. Gå en tur med vagnen och bara få skryta om att jag äntligen blivit mamma, hälsa på alla nära och kära och visa vårt älskade underverk, vi skulle vart mitt uppe i allt som har med en nyfödd unge att göra. Men så är nu inte fallet och något jag tog så för givet är nu så långt bort att jag kanppt ser det. Tänkt om vårt öde är att vi inte ska kunna få det vi vill ha allra mest, är det rättvist?! Eller straffas jag för alla dumma val jag gjorde för flera år sedan, då jag sårade den jag älskade mesta av allt som allra mest? Ibland undrar jag vad meningen är med att jag funnit mitt livs kärlek som jag alltid vill ha vid min sida, om vi inte kan få ett litet som är hälften han och hälften mig!

 

När jag stod i kön på ica igår stod två föräldrar i min ålder bakom mig med en liten kille på typ 1½ år, han tittar på mig ler och kommer med lite osäkra ben och greppar mitt byxben och ler ännu mer. Mamman kommer och tar honom och ber om ursäkt, jag ler tillbaka och säger det är inget att be om ursäkt för. Han var så söt och tankarna om att jag kanske aldrig kan få en egen dyker upp (igen) och det hugger till i magen och jag känner hur tårarna vill tränga fram.

 

Alla som säger att så fort jag slutar tänka på detta kommer jag säkert bli gravid kan bara hålla tyst, tror de inte att jag försökt med det. Det är inte så lätt, tanken dyker upp omedvetet minst en gång varje dag typ. Är det rättvist att någon ska behöva gå egenom detta vi gör, det värsta är att vi är så många som just nu går igenom samma sak, samma känslor och samma jobbiga väg till det som så många tar för givet.  

 

 

Känner att det inte varit många positiva inlägg i denna bloggen och känner mig allmänt bitter och klagandes, men måste lätta på mig lite och det blir ni som läser som tyvärr blir lidande av min bitterhet och mina klagomål. Detta inlägget vet jag också kommer bli bittert, men känns som om det är mycket så i denna ivf-resa man måste göra. Och kan inte påstå att de andra bloggar jag läser heller är så jätte positiva jämt. Men det är väll så, det är en krokig och lång väg de flesta måste åka innan ivf-resan är slut. Då blir det nog mer jobbiga och bittra dagar än positiva och glada dagar.

 

Imorgon är det skrapning och jag är oehört nervös och sovit mycket dåligt de senaste dagarna. Jag tycker inte alls om att jag ska sövas, även om det går fort så ska jag sövas. Gillar det inte alls!

Sedan har mitt illamående efter ett par dagars uppehåll kommit tillbaka och det är så jobbigt och frustrerande. Här går jag och inte kan jobba och mår dåligt för något helt i onödan. Ska bli så skönt att bli av med allt och få ladda om och förhoppningsvis börja på nytt, med en utvilad och fräsch kropp, hatar mig själv så som jag är nu. Visst att jag kan klaga må dåligt ibland, men inte som det har vart de senaste veckorna och det är min sambo J som får stå ut med det. Utåt mot de andra i familjen och vänner försöker jag vara så "normal" som möjligt, försöka må och vara som jag brukar. Men inombord vill man bara gå därifrån och gå hem och lägga sig. Men jag vill ändå inte ligga här hemma och deppa inget blir ju egntligen bättre av det, men allt detta vi nu har gått i genom och kanske ska gå egenom igen är mycket påfrestande både fysiskt och pysiskt. 

Förhoppningsvis går det bra imorgon och jag kommer sakta men säker bli mitt sanna jag igen och med nya tag tar vi oss ut på ännu en tur på ivf-vägen!

Hur kan man längta så efter någon som inte ens finns?!
Tänk vad jag kommer längta ihjäl mig om jag väl lyckas bli gravid, fast ändå jag kanske lugnar mig om jag vet att det ändå är något på väg. Så fort jag ser en bebis mage seplar ingen roll vart, stan, datorn eller tv:n jag blir bara så avundsjuk och vill också ha en. Längta, planer, fixa iordning och den växande magen ♥
Just nu vill jag bara tänka positivt kan inte ens våga tänka på min besvikelse och ilska om det inte skulle funka. Detta är allt jag någonsin drömt om!

För exakt ett år sedan var jag i Usa!

Jag, lillebror och en av mina kusiner hade bestämt att vi skulle åka runt i Usa i sex veckor, Vi började i Washington och slutade i Los Angeles, stoppade även i New York, Chicago, Pittsburgh, Lincon, San Francisco och Las Vegas.Det var världens bästa resa och det är ofta jag tänker på det och längtar tillbaka, levde livet till fullo! De sista två veckorna kom även J och reste med oss, träffade även lillebrors tjej och hennes kompis i Washington, San Francisco och Los Angeles. Hade så himla roligt och jag som egentligen inte kan var hem ifrån mer än en helg utan att sakna landet, korna och familjen. Men längtade inte hem en enda gång! Kunde inte ha rest med någon bättre än lillebrorsan och vi kommer så bra överens, men det gör jag ju med alla mina syskon. Men är något speciellt med lillebror ♥

Har tänkt extra mycket på de veckorna som jag var i Usa nu, hur lung och bra jag mådde hade inga beskymmer och inget att oroa mig för. Nu är det all denna oron och stressen som blir - ska vi lyckas eller ska vi inte. Ibland vill jag bara tillbaka och bara vara där de veckorna, utan stress eller något!

 

 

2013 kommer bli ett känslosamt år!

Om vi får plus på stickan kommer det vara det bästa som någonsin hänt oss och blir det inte det blir det en ännu längre resa med IVF försök och allt det innebär.

 

Jag ska verkligen göra allt i min makt för att detta ska funka, för att vi ska få det efterlängtade plusset.

Ska börja äta mer hälsosamt än det jag redan gör, många jag läst om har efter de haft problem att få barn börjat med LCHF eller liknande och några månader senare plussat. Nu har ju vi på papper att vi har svårigheter och jag kan inte påstå att vi är i närheten av överviktighet eller har en ohälsosam diet. J tränar och äter mycket nyttigt och tränar inför Iron Man, jag är dock inte lika nyttig äter kanske lite för mycket av det goda. Om jag nu verkligen skärper mig så borde det ju inte det skada?! Då göra vi ju allt vi kan göra och sedan får vi hoppas att det funkar!

Min mage vill inte vara på min sida!

Det blir varken bättre eller sämre och just nu hoppas jag bara

att det går över till julafton och om inte det så måste det gå över 

dagen efter för inte många dagar kvar tills jag ska börja med 

provera, om en vecka.

Så typiskt att man ska bli dålig innan det sker saker man verkligen

vill göra och har planerat sen en lång tid tillbaka!

 

Nu lagom till allt julstök ska jag gå och bli dålig, så typiskt.

Har så ont i magen och det känns bara konstigt, spyr inte eller något sådant, har bara jätte ont i magen.

Det hugger lixom och jag funderar på att åka ner till doktorn då jag haft såhär sedan söndag.

Igår slutade jag jobba efter ett då jag inte orkade mera och det är inte bättre idag.

Tajmingen kunde inte vart sämre!!