Iskall onsdag!

Just nu är det både skönt och inte skönt att ha ett jobb där man är mycket ute. Hatar att frysa, försöker klä på mig så gott det går, men känns som man alltid fryser någonstan. Tycket det kan hålla sig under tio minus, då går det ändå bra. Men som idag minus femton, brr! 

Fast det är ändå så skönt att vara så mycket ute, vit snö och en vacker sol dag- underbart! Är så fint ute nu, och man får riktig julstämning. Idag har jag även fixat färdigt alla julklappar, den sista kom med posten idag!

 

Idag är det även den 12.12.12, vad gjorde du 12.12.12 12:12 ?!

Och 12 dagar kvar till jul :)

Måndag och ny vecka!

I helgen var både jag och J lediga och det händer inte ofta. Så vi åkte en sväng till Göteborg för att julhandla och hälsa på J:s syster och systerdotter på 6 veckor. Var även en sväng på jul på Liseberg. Var inte så länge varken på stan eller på jul på Liseberg så himla mycket folk. Allt jag såg var barnvagnar och gravida kvinnor. Tror att jag lägger märke till allt sådant väldigt mycket nu när jag vet att det inte "bara" är att skaffa barn. Ser dem överallt och varje gång suckar jag och önskar så att det vore jag.

 

Annars tog vi det lugnt, titta på film och gosa med J:s systerdotter, sötaste lilla varelsen!

När jag höll henne kunde jag inget annat än bara titta på henne och längta ännu mer tills jag och J får en liten. En som är vår alldeles egen som vi får ta med oss hem till oss och se varje, varje dag. Underbart, oj vad jag längtar!

 

 

20 dagar kvar till julafton och 24 dagar kvar till vi börjar igen med att försöka få tillbaka ägget vi aldrig fick.
Så någon gång i januari-februari 2013 kanske vi får det efterlängtade plusset på stickan. 

Jag börjar sakta men säkert ta det lite lungt och inte stressa så över att bli gravid, vi är trots allt unga och stressen gör inget bättre snarare sämre. Blev ingen tillbaka sättning innan jul då var det inte meningen för mig och J att skaffa barn under 2012 utan nu satsar vi på 2013 och ser positvit på det. Vi tror att 2013 kommer bli vårt år, kanske  inte första ivf-försöket funkar men då får vi testa en gång till och under tiden försöke vi självklart själva men procenten är liten då jag har grov pcso och aldrig har fått/får mens utan måste ha hjälp men att få igång den. Och J har dålig framkomlighet och lite sperma. Men man ska aldrig säga aldrig. Vi vaknar varje dag och hoppas att det någon gång ska funka för oss oavsett om det är med hjälp av ivf eller naturligt!

När det är något man verkligen vill så känns det som tiden går så sakta för att tillslut nå fram till det man längatar så efter. Jag känner verkligen att tiden går så sakta men ändå så fort. Jag jobbar mycket så jag ska få tiden och gå fort.

Det som är planen just nu är att jag ska starta med provera den 28 dec och därifrån ska vi sedan lägga in ett utav äggena ur frysen om de klarar upptiningen vill säga. Så egentligen är det inte så många dagar kvar. Men är fortfarande besviken över att jag inte fick ha en liten växandes i magen under jul. Så min tiden går inte så väldigt fort.

Ja det gör de, sakta men säker närmar vi oss jul och den högtiden jag gillar allra mest. Vara med familj, nära och kära, prata, spela spel och bara umgås och ha det bäst! Älskar min familj och släkt så otroligt mycket, mina syskon är mina vänner och jag kommer så bra överens med deras partner. Vi umgås mycket tillsammans och har ett par gemensamma vänner, vi har/är på många fester och liknande tillsammans. 

 

Jag vill skaffa en sådan familj som jag har. Jag vill att jag och J blir en sådan underbar familj, har barn som är ganska jämngamla och när de blir äldre är som bästa vänner. Stöttar och finns där i alla väder, hur upptagen man än är har man alltid tid för familjen. Hittar på roliga saker och har myskvällar långt in på småtimmarna, åker på äventyr och skaffar de bästa minnena i deras liv. 

För de bästa minnena jag har är tack var min familj ♥

 

 

 

Ne det blev ingen tillbakasättning innan jul, min kropp hinner inte vila och återhämta sig så mycket som doktorn vill innan jag börjar med de nya medicinerna. Besvikelsen är total och jag blev lite arg på kliniken då de ringer och ger mig så stora förhoppningar och sedan nästa dag ringer och säger att det inte går. Diskutera det innan ni ringer till mig första gången, Sedan kunde de ju sagt att de inte var säkra, men nejdå de var så positiva och glada till att detta skulle funka innan jul. Fan!

 

Just nu känns allt piss, har hänt mycket den sista månaden med allt detta om ivfen och sedan är det ju detta med ekonomin. Ett ivf försök kostar ju en hel del och eftersom vi har tagit hjälp av icsi så är det lite dyrare än en vanlig ivf. Ssedan gick bilen sönder och inte på smått vis utan där gick ett antal tusen, sedan hade vi besiktning och där var det saker som skulle fixas, sedan lyckades jag tappa mobilen i mjölken och den är nu stendö. Allt på två veckor! Så vi får se hur vi får ihop det den närmaste månaden..

 

Visst vi har sparade pengar som vi kan ta av, men det är ju pengar vi har tänkt till eventuellt hus, flera ivf försök och framtiden. Så de pengarna har man ju ingen lust att ta av, det är isåfall absolut sista utvägen.

Måndag igen och idag var det första dagen jag jobbade heldag sedan vi plockade ut äggen. Kändes underbart att vara tillbaka till vardagen och de dagliga rutinerna och tiderna. Kände inte något i magen idag och då gjorde jag ganska mycket "hårt" arbete. 

Sedan när jag var inne på lunch ringde de från kliniken. Vi bestämde att vi skulle försöka att sätta tillbaka ett ägg innan kliniken stänger före jul. De skulle ringa imorgon igen så skulle vi planlägga hur vi ska gå till väga och när jag ska börja med medicinerna. Detta gjorde min dag, blev så glad. Nu kanske vi har en liten som växer inne i mig på jul. Vet inte varför det känns så bra, tror jag har det som något mål att jag skulle vilja bli gravid innan jul och nu kanske det blir så.

 

 

På onsdagen var vi till kliniken för att kolla så att vätskan inte ökat och att svullnaden inte blev värre. Det såg precis likadant ut som sist vi var där. Nu känner jag att det kanske är mot bättringhållet, kan gå och röra mig mycket mer och har börjat jobba lite. Så det känns skönt iallafall.

Läst lite när jag satt och väntade i väntrummet på kliniken, det stod att att det fanns en risk för överstimulering i samband med ivf/provrörsbefrukning men det var bara 1-2%. Jaha och den jäkla procenter skulle självklart vara oss.. Det gjorde mig ännu mer besviken, är det så lite chans att bli det och det lyckades vi med, grattis!

Ne, nu får jag försöka att inte älta detta om och om. Men det är svårt just nu att försöka tänka positivt men jag ska, jag måste försöka!

 

 

Oj vad denna dagen har gått fort.

Har jobbat hela dagen, var inne en timme efter lunchen och gick ut med hunden.

Annars har jag vart ute i ladugården hela dagen.
Även om det ibland kan vara väldigt stressigt med detta jobb som bonde, så hittar jag ett sådant lugn i detta. Har så mycket annat som man måste tänka på när man jobbar så det är inte ofta jag går och tänker på detta om ivf-resan. Det är skönt tycker jag, tänker tillräckligt mycket på det ändå!

 

Imorgon ska jag hjälpa syster på hennes café/resturang och på söndag är det jobb på gården igen.
Nu blir det fredagsmys med min älskling ♥

Idag har klumpiga jag vart i farten igen.

Jag jobbar på ett jordbruk bland kossorna och idag skulle jag in emellan två kvigor som vi skulle

seminera. Skulle passa på dem och då sprätter de till båda två och välter om kull mig. Innan jag snabbt som ögat försöker resa mig trampar en utav kvigorna mig mitt på handen och nu är den helt svullen och halva handen är blå. Alla runt om mig tror jag har brutit den, men jag vill inte tror på det och ska nu ned till läkare och hoppas han säger att det bara är att åka hem och vila lite tills svullnaden gått ned. 

 

Så typiskt mig, jag ska då lyckas med allt!!

 

Innan vi blev insatta i detta med ivf var man inte alls medveten om att det är så många som har svårt att skaffa barn. Man hör aldrig om dem, det kanske är mycket för att man inte vill gå runt och skryta om att man inte kan skaffa barn själva på naturlig väg. Så känner iallafall jag och J. Vi har berättat för familjen och det känner vi oss nöjda med, speciellt jag. Jag vill inte att folk ska få reda på att just jag har så himla svårt att få barn, tycker inte om när folk ska trösta och försöka förstå när de inte gör det. Alla mina vänner som har barn fick det på första försöket eller under tiden de gick på p-piller. Men jag kunde inte heller innan jag hamnade här förstå vad jobbigt det är att känna att man inte själv kan få till det. Jag var säker på att jag skulle vara gravid så fort vi bara började försöka. Men nu är jag här och jag förstår nu hur det känns och det känns så underbart att jag har hittat så många via internet som går igenom exakt det jag gör, bara att alla har olika svårigheter och andledningar till att just de måste ta hjälp av ivf. 

Snart är helgen slut och det är inte många dagar kvar tills jag ska börja med sprutningen. Det enda jag längtar till att att få sätta igång med detta och se hur allting blir. Även om man kanske inte ska tänka för mycket på det så går det inte att inte tänka på det. Nästan varje gång jag är på datorn läser jag olika bloggar och information om allt runt omkring ivf behandling. De flesta bloggar jag har läst har inte lyckats med första ivf-behandlingen och det skrämmer mig ganska mycket. J tycket jag ska sluta jämföra oss och vår resa med andra för ingen är den andra lik och det kommer inte heller våran bli.

Jag kan ändå inte sluta tänka om.. 

Sedan undrar jag varför jag då istället inte kan ta till mig de som har lyckats på första och tro på det mera än att tro att det inte kommer gå. Alltså jag är så rädd att detta kommer misslyckas så jag vågra inte tänka på något annat!!

 

Vår resa har inte varit/blivit lika långa som många andra jag läst om. Det är jag mycket glad över, men vi hade endel tur också (för en gång skull). Vårt första "möte" med vår läkare var egentligen inte förän 11 november. Men redan dagen efter vi pratat med ivf-mottagningen ringde de och frågade om vi ville komma nästkommade tisdag alltså 25 september och det tackar man ju inte nej till. Sedan är det ju en privatklinik vi är hos, då vi inte har orket att vänta på hjälp från landstinget. Jag och J kände att nu vet vi att det är fel på oss båda och det har redan slagit hårt på oss och vi vill nu veta om vi tar ivf:en lätt eller svårt. Om vi blir gravida eller inte får vi nu vänta med och se. Jag är nu så rädd att kroppen ska svara på behandligen på ett negativt sätt, men ger inte upp hoppet på min kropp och vi håller självklart tummarna på att det kommer funka. Sedan trivs vi SÅ bra med vår läkare och hela ivf-kliniken vi är på. Även om det kostar tycker vi det är värt det, men det är ju inte det vi trodde att vi skulle lägga så mycket pengar på. Det som skulle bli det dyra med att skaffa barn var ju vagna, säng, blöjor och allt annat som har med bebisen att göra. Det fanns aldrig i våra tankar att detta skulle bli det svåra med barn, att skaffa själva barnet skulle vara så nedrans svårt.

Det är så många tankar som snurrar omkring i huvudet. 

Jag och J har sagt att det är ingen idé att vara super positiv och tro att allt kommer funka på en gång och ha de största förhoppningarna. Men det är heller ingen idé att gå och vara negativ och inte tro på något det mår varken jag eller J bra utav. Ibörjan var jag väldigt negativ, hela min värld hade precis rasat samman och jag hade inget hopp om något alls jag tyckte det var lika bra att gräva ner sig och stanna där. Men efter ett tag tröttnade J på min otroligt negativa attityd och sa ifrån att om vi tillsammans ska gå igenom detta måste vi ha lite positiva tankar också, det blir bara påfrestande för oss båda annars. Med tanke på allt vi har och ska gå igenom tillsammans måste vi peppa varandra och försöka tillsammans hjälpas åt att hålla den positiva andan uppe så mycket så möjligt. Jag kom på mig själv och tänkte tillbaka på den senaste veckan hur jag hade varit och sådan är inte jag och jag  vill inte vara sådan. 

 

Man måste vara mitt emellan negativ och positiv. För det är inte så säkert att det kommer funka första gången och om vi då satsar och tror till fullo att detta kommer gå bra kommer vi bli så besvikna och tappa allt hopp. Visst vi kommer bli besvikna och ledsna ändå, även om vi försöker förbereda oss på att det kan gå åt båda hållen.

 

 

 

 

Nu har min och J:s ivf-resa börjat!

Allt började med att vi i början av 2012 bestämde att vi skulle börja försöka, jag slutade med p-piller och det pirrade i magen i slutet av månaden för man kanske kunde ha en litet hjärta där inuti. Men efter två månader försvann mensen och jag var säker på att nu var det vår tur, jag skulle få den där goa gravid magen som jag längtar så efter och vi skulle inte längre vara två, utan bli tre. Men testet var negativt och så vad det med det. De sa att jag skulle vänta en vecka eller två och sedan ta ett till test, men inget positivt test blev det. Ringde gynavdelningen på sjukhuset men det ville inte ta emot oss då vi inte hade försökt tillräckligt länge. Frustration!! Jag började söka och läsa om allt möjligt på internet och trodde det värsta. Läste om en privatklinik och ringde och fick en tid.

De såg snabbt på ultraljudet att jag hade PCO, J lämnade spermaprov och förra onsdagen ringde dem och berätta hur svaren på proverna såg ut. Som de såg på ultraljudet var det PCO för mig och J hade dålig spermakvalitet och dålig framkomlighet. De sa att det skulle bli mycket svårt för oss att bli gravida på naturlig väg. Även om jag fick medicin för att få ägglossning så var det en mycket liten chans att hans sperma skulle kunna befrukta ägget på egenhand. Jag bröt ihop, hela världen rasan samman. Vad vill mannen däruppe oss, vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jag har hela mitt liv älskat barn och väntat så på att det ska bli min tur och det jag varit mest rädd för är just detta att inte kunna bli gravid!! Alla i min familj har sagt att jag kommer vara den som först blir gravid och om jag hade fått hade jag börjat försöka redan för ett par år sedan. Men man måste vara två om det och jag har förstått J helt och hållet att han har velat vänta. Men detta fick inte hända oss, hur kunde det hända oss?! 

 

Så snart börjar vår behandlig, nästa torsdag ska jag ta den första sprutan. De bestämde att jag inte skulle ha någon medicin för att få igång mensen då det tyckte det var onödigt. Så idag har vi vart och haft genom gång av allt jag/vi ska göra. Kändes som jag hämtade ut hela apoteket. 

Nu får vi bara hoppas det går bra och att min kropp ger bra respons på spruterna och allt annat.