Det är så många tankar som snurrar omkring i huvudet. 

Jag och J har sagt att det är ingen idé att vara super positiv och tro att allt kommer funka på en gång och ha de största förhoppningarna. Men det är heller ingen idé att gå och vara negativ och inte tro på något det mår varken jag eller J bra utav. Ibörjan var jag väldigt negativ, hela min värld hade precis rasat samman och jag hade inget hopp om något alls jag tyckte det var lika bra att gräva ner sig och stanna där. Men efter ett tag tröttnade J på min otroligt negativa attityd och sa ifrån att om vi tillsammans ska gå igenom detta måste vi ha lite positiva tankar också, det blir bara påfrestande för oss båda annars. Med tanke på allt vi har och ska gå igenom tillsammans måste vi peppa varandra och försöka tillsammans hjälpas åt att hålla den positiva andan uppe så mycket så möjligt. Jag kom på mig själv och tänkte tillbaka på den senaste veckan hur jag hade varit och sådan är inte jag och jag  vill inte vara sådan. 

 

Man måste vara mitt emellan negativ och positiv. För det är inte så säkert att det kommer funka första gången och om vi då satsar och tror till fullo att detta kommer gå bra kommer vi bli så besvikna och tappa allt hopp. Visst vi kommer bli besvikna och ledsna ändå, även om vi försöker förbereda oss på att det kan gå åt båda hållen.