Trodde aldrig att mitt och J:s liv skulle sett ut så som det ser ut idag för ett år sedan. Enligt våra planer skulle vi haft vårt älskade barn här, skulle just nu hållt mitt älskade i famnen och inte kunna slita ögonen från han/hon. Gå en tur med vagnen och bara få skryta om att jag äntligen blivit mamma, hälsa på alla nära och kära och visa vårt älskade underverk, vi skulle vart mitt uppe i allt som har med en nyfödd unge att göra. Men så är nu inte fallet och något jag tog så för givet är nu så långt bort att jag kanppt ser det. Tänkt om vårt öde är att vi inte ska kunna få det vi vill ha allra mest, är det rättvist?! Eller straffas jag för alla dumma val jag gjorde för flera år sedan, då jag sårade den jag älskade mesta av allt som allra mest? Ibland undrar jag vad meningen är med att jag funnit mitt livs kärlek som jag alltid vill ha vid min sida, om vi inte kan få ett litet som är hälften han och hälften mig!

 

När jag stod i kön på ica igår stod två föräldrar i min ålder bakom mig med en liten kille på typ 1½ år, han tittar på mig ler och kommer med lite osäkra ben och greppar mitt byxben och ler ännu mer. Mamman kommer och tar honom och ber om ursäkt, jag ler tillbaka och säger det är inget att be om ursäkt för. Han var så söt och tankarna om att jag kanske aldrig kan få en egen dyker upp (igen) och det hugger till i magen och jag känner hur tårarna vill tränga fram.

 

Alla som säger att så fort jag slutar tänka på detta kommer jag säkert bli gravid kan bara hålla tyst, tror de inte att jag försökt med det. Det är inte så lätt, tanken dyker upp omedvetet minst en gång varje dag typ. Är det rättvist att någon ska behöva gå egenom detta vi gör, det värsta är att vi är så många som just nu går igenom samma sak, samma känslor och samma jobbiga väg till det som så många tar för givet.  

 

 

Nu är det påskvecka och det är fullt upp hela veckan, känns skönt att få komma igång och försöka komma tillbaka till vardag och vanliga mig. Skrapningen gick bra, var dock jobbigare känslomässigt än vad jag trott. Så slutet av förra veckan var riktigt tung, men nu känner jag mig bättre och blir så mycket piggare och gladare nu när jag inte mår illa längre. Nu ska vi ta igen oss ett par veckor och återhämta oss och samla så mycket kraft och ork till nästa försök.

 

Vi har försökt ta hjälp av länet, men när jag prata med de förra veckan sa de att vi fick vänta ett år innan vi fick söka hjälp då jag nu blivit gravid. Det trodde jag inte, så vi får helt enkelt fortsätt privat.

Känner att det inte varit många positiva inlägg i denna bloggen och känner mig allmänt bitter och klagandes, men måste lätta på mig lite och det blir ni som läser som tyvärr blir lidande av min bitterhet och mina klagomål. Detta inlägget vet jag också kommer bli bittert, men känns som om det är mycket så i denna ivf-resa man måste göra. Och kan inte påstå att de andra bloggar jag läser heller är så jätte positiva jämt. Men det är väll så, det är en krokig och lång väg de flesta måste åka innan ivf-resan är slut. Då blir det nog mer jobbiga och bittra dagar än positiva och glada dagar.

 

Imorgon är det skrapning och jag är oehört nervös och sovit mycket dåligt de senaste dagarna. Jag tycker inte alls om att jag ska sövas, även om det går fort så ska jag sövas. Gillar det inte alls!

Sedan har mitt illamående efter ett par dagars uppehåll kommit tillbaka och det är så jobbigt och frustrerande. Här går jag och inte kan jobba och mår dåligt för något helt i onödan. Ska bli så skönt att bli av med allt och få ladda om och förhoppningsvis börja på nytt, med en utvilad och fräsch kropp, hatar mig själv så som jag är nu. Visst att jag kan klaga må dåligt ibland, men inte som det har vart de senaste veckorna och det är min sambo J som får stå ut med det. Utåt mot de andra i familjen och vänner försöker jag vara så "normal" som möjligt, försöka må och vara som jag brukar. Men inombord vill man bara gå därifrån och gå hem och lägga sig. Men jag vill ändå inte ligga här hemma och deppa inget blir ju egntligen bättre av det, men allt detta vi nu har gått i genom och kanske ska gå egenom igen är mycket påfrestande både fysiskt och pysiskt. 

Förhoppningsvis går det bra imorgon och jag kommer sakta men säker bli mitt sanna jag igen och med nya tag tar vi oss ut på ännu en tur på ivf-vägen!

Jaha,det var som jag och J anat. Allt såg konstigt ut och inget var normalt. Våran dokter var fortfarande lite förvånad, typ som detta inte var så vanligt,att det såg ut på detta sätt. Sedan sa han att han brukar rekomendera att ta tabletter när man ska få bort allt. Men eftersom allt var så stort och mycket så föreslog han att skrapning skulle passa mycket bättre. Om jag tog tabletter var han inte säker på att de skulle klara av och få bort allt och eftersom min kropp fortfarande inte stött ut något utav det och det var ändå en och en halv månad sedan vi gjorde insättningen. Så nästa onsdag ska jag skrapa..

 

Ja jag vet inte riktgt hur jag ska känna mig efter besöket på kliniken i tisdags. Sätte mig i stolen och läkaren började titta. I vanliga fall tar det inte så lång tid, de ser fort det de ska se eller det de inte ska se. Men det tog tid, hon tittade och tittade lite till och sa inget, vi frågade vad hon såg då tittade hon lite till på ultraljuds skärmen och sedan sa hon att det såg annorlunda ut. Det hon såg var alltså foserhinnan som sist gång var tom, men nu var det något där, något väldigt litet. Men inget hjärtljud och det var inte alls den storlek det borde vara och det såg alltså inte riktigt normalt ut. Kändes som läkaren blev lite chokad, på henne lät det som om det inte brukar bli såhär, hon sa att hon trodde att hon inte skulle se något, att inget skulle ha ändrats. 

 

Så det som kan ha skett är då att det var ett foster där förra gången men det var då för litet för att se på vul, sedan växte det lite dessa dagar och sedan slutade hjärtat slå på vägen, för hon försökte se hjärtljudet men kunde inte se något och hon sa att det borde man se. Även om det var minder än det borde så skulle man kunna sett ett hjärtljud. Jaha, hjärtat krossas ännu lite till. 

Nu ville de ju verkligen inte skrapa eller ge mig tabletter för att få bort resterna. Så ska dit ännu en gång, på onsdag ska vi dit och titta en gång till. Men jag tror inget eller hoppas inte på något, varje gång vi är där så blir det något anorlunda. Känns som det aldrig är något normalt med oss.

Vill börja med och tacka för alla värmande kommerntarer ♥

 

Ska försöka förklara lite om vad vi såg på vul:et på torsdagen. Jag som mått så dåligt och verkligen känt mig gravid hade tyvärr huvudet inställt på att jag skulle se det lilla krypet och sa att det förhoppningsvis var sista gången vi behövde åka den tråkiga vägen till kliniken (ca två timmars bil väg). Så hade inte några tankar alls om att det inte skulle finnas något där, trots att jag blött. Det finns ju de som blöder och jag hade fått positivt test och som sagt detta eländiga illamåendet. Väl där, stirrade på ultaljudsbilden som ska visa vårt älskade kryp, inget syns. Det vi ser är det fostret skulle ha legat i, men det var tomt. Så allt illamående var inget konstigt då kroppen fortfarande tror jag är gravid. Känslan, mitt hjärta brast och sorgen, besvikelsen och ja allt var en hemsk känsla. Det har gått bra och ägget hade fäst men efter det hade jag tappat fostret. Men kroppen har då inte stött bort allt utan lurar kroppen att tro att krypet växer och att jag är gravid. Men det ville se en gång till om några dagar för att vara helt säker på att det inte finns något där, så ska dit på tisdag. Men de sa att det inte såg så bra ut och att vi skulle nog inte hoppas på att det vi skulle se något nästa gång. Så här sitter vi nu, jag mår dåligt helt i onödan och mår ännu sämra av missfallet. Jag var ju gravid, jag hade dig där, jag vill ha dig tillbaka!

 

På tisdag ska vi då prata om hur vi ska gå vidare beroende på hur det ser ut, förmodligen får jag skrapa bort det sista eller tatabletter för att slippa illamåendet. Och hjälpa kroppen att få bort det sista.

Orken man behöver för att gå igenom detta en gång till!! Först ska man käka provera, vänta på mensen, vänta yttligare någon vecka på tillbaka förande ihopp om att äggen klarar upptining och sedan dessa fruktansvärda ruvdagar och efter det om tester blir positivt väntan på vul. Och om inte postivt ska man orka yttligare en gång. 

Så dåligt jag mått sista veckan, det tar både psykist och fysiskt på kroppen, inte kunna jobba och alla tankar och totalt utmattad av allt. Sedan dessa jäkla pengar, ju fler försök detso längre ifrån allt annat man önskar och vill göra. Hade aldrig trott att jag skulle behöva lägga sparpengar på att skaffa barn, det skulle inte vara några problem.