Ett tydligt plus visade stickan imorse, glädjen sprider sig från tårna och hela vägen upp. Men snabbt blir man ännu mer orliga och det känns som jag känner efter lite extra för jag är så rädd att det ska misslyckas igen.

Har pratat med kliniken och har bokat vul den 19 juni och då hoppas vi på att vi ser knoddens lilla hjärtslag.

 

Lyckan är total ♥

Idag är det vår dag, de ofrivilligt barnlösas dag. Jag tänker på alla er där ute som är i liknande sits som mig och J, nu när man är ofrivilligt barnlös märker man hur vanligt det egentligen är och att man inte är ensam och tro det eller ej men det hjälper när man vet att man inte är helt ensam.

Vi är starkare än många andra ♥

 

Ja det händer inte mycket alls och ännu inget blod. Har ännu inga gravid symtom heller, inte alls så som sist. Men blir ett tjuvtest i helgen tror jag. Testa ju på ruvdag 10 sist gång när jag fick plus så tar nog ett test på söndag för att se hur det ser ut. Orkar inte vänta ända till på torsdag!

Snart en vecka sedan vi fick tillbaka en fin blastocyst och om det funkar ska den nu verkligen ha fastnat och förhoppningsvis växer så det knakar. Imorgon är det ruvdag 7 och förra gången var det då blodet kom första gången, är så orolig känns helt annorlunda denna gången. Har inte ett enda symtom som jag hade sist mer än ortolig trött het med det har hade jag innan tillbakasättningen då jag har fått så mycket hormoner. Annars är det inget, har fortfarande ont i magen och det känns som det är tomt där inne. Men man kan ju inbilla sig alla möjliga saker bara man tänker på det mycket. Måste försöka slappna av lite och inte försöka tänka så mycket. 

För någon timma sedan började jag få ont i magen, riktigt ont i magen känns som en riktigt stark mens verk och detta kände inte jag förra gången något av förutom den gången jag började blöda riktigt ordentligt och förmodligen då jag förlorade krypet!!!

Ja inget intressant händer här, jag känner inga symtom än är dock lite tidigt om jag väntar några dagar så hoppas jag de kommer. 

Annars tar jag det lungt, har haft ledigt dessa dagar än så länge, de säger att det bara ska vara att leva som normalt men dock inga tunga lyft eller för tung arbete och jag som då är bonde och har en vardag men en hel del tungt arbete även om jag inte tänker på det jämt så är det så. Men imorgon ska jag nog ut och jobba lite tar det som inte är allt för tungt så är det nog ingen fara nu. Ska åka på trav idag det ska bli skoj, pappa äger ett fullblod tillsammans med en annan och jag hade mamman till denna häst och även skötte om henne hela fösta året. Det var min lilla fölis, sedan efter ett år åkte hon iväg för att bli tränad och efter några små skador påvägen ska hon starta idag. Det är ju även kanon väder solen skiner och det är 20 grader ute så det ska man väll inte heller klaga på.

Återförander gick bra igår och allt såg mycket bra ut fick en fin blastocyst tillbaka. Denna gången ska jag verkligen försöka göra allt i min makt för att lyckas, äta nyttigare, tar även tillskott av B12 och folsyra då det är bra. Sedan försöka leva så vanligt som möjligt och försöka att inte övertänka allt. Då vet jag att jag har gjort vad jag har kunnat för att påverka.

Tisdag kväll och om två dagar har jag förhoppningsvis ett växande litet kryp i magen. Jag har fått dubblat hormon doserna och det märks har blivit så trött, tar mig knappt upp ur sängen på morgonen och då brukar jag vara den som hoppasr upp och kan inte sova för länge på morgonen. Just nu vill jag bara att det ska bli testdag och jag får veta om det blir positivt eller ej. Förmodligen kommer dagarna rusa förbi så som de senaste veckorna gjort och så får jag hoppas att jag kommer må bättre denna gången så jag kan jobba, för det är då dagarna verkligen går undan.

Tankarna tränger sig alltid på i slutet av kvällen. Nästan varje kväll denna veckan har tankarna kommit mer och mer, trodde jag skulle slippa detta, allt kändes så bra utan oro och bekymmer. Men icke sa nicke..

Här sitter jag nu med huvudet fullt med tankar om barn, graviditet, om hur vi ska lyckas och inte, hur jag ska orka med om det inte funkar denna gången, hur många gånger ska man ge det, tänk om det inte kommer funka för oss någonsin. Vad gör jag om jag inte kan bli mamma?! Det enda jag verkligen vetat hela mitt liv är att jag velat bli mamma, en familj med man och fyra ungar i ett hur på landet. Det enda jag känner saknas i mitt liv är denna lilla varelse som jag kan kalla mitt barn och som kallar mig mamma. Vet inte hur många gånger jag sagt det och jag vet inte om någon annan än vi ivf:ar fattar hur det känna.. Men att se andra glädjas åt sina graviditeter och bilder när de gosar med sin två gamla bebis skär så i mitt hjärta, gråter inombord och vill inte läsa eller se deras bilder men kan ändå inte sluta läsa och titta på de underbara varelserna. Men det gör ont och ju länger tid det tar för oss att bli gravida detso värre blir det, för detso större risk finns att vi aldrig kommer få skriva och visa foton på vårt underverk!!

Ja det är verkligen en fin tisdags morgon och det var så gott och gå ut vid sex imorse och solen hade redan börjat gå upp och det var sådär lagomt vårkyligt. Det är morgonar som denna jag älskar att bo på landet, vårbruket är i full fart och det är mycket jobb om dagarna. Jag tycker det är bra för dagarna gå så fort och jag har inte mycket mer än jobb i skallen just nu.

Igår gick det bra, slemhinnan var lite mindre än de trott men vi ökade hormonerna och så boka vi in ett återförande till nästa torsdag. och går dagarna så fort som de gjort det senaste så är det snart torsdag den 16. Som jag skrev innan så känner jag mig så lugnar, stressar inte så. Inte just nu iallafall och det är skönt!

Imorgon åker vi till kliniken för ett vul, jag har inga förhoppningar och har inte en aning om vad de kommer säga. Det känns inte som förra gången, sist kände jag av hormonerna väligt väl. Nu får jag ännu mer hormoner och känner inget, känner mig precis som vanligt är det bra eller dåligt?! Ska jag vara ärlig så orkar jag knappt bry mig om det så mycket denna gången, inte nu iallafall, inte förän återförandet. Min kropp har gjort mig besviken ända sedan vi började försöka skaffa barn, varför skulle det gå så mycket bättre nu? Vill inte skaffa mig massa falka förhoppningar som jag gjort tidigare. Allt blir så mycket jobbigar då tycker jag..

Men som sagt när jag får ett återförande kommer jag säker börja tro massa att det ska funka och planer nio månader i förväg. Varför är det så svårt att inte tänka så mycket på det, varför kan jag inte bara intala mig själv att det faktist kanske inte kommer funka och ställa in mig mer på det. Ne här tror jag till 100 procent att det ska funka. Just nu när jag vet att jag inte har något litet inuti som växer kan jag tänka på ett mycket sundare sätt, låta bli att oroa mig så mycket, leva precis så som jag brukar.