Somnade så gott igår och sov precis hela natten, så himla skönt och tror jag behövde det.

Det händer inte så mycket annars men förväntar mig inte att jag ska känna något speciellt den första tiden. Finns ju inte så mycket vi kan göra mer än att hålla tummarna och verkligen hoppas att ägget fäster och att min kropp vill ta emot det och få det att stanna. Har läst mycket om allt som har med ivf att gör på internet olika blogg och liknande, tror dock inte att man ska jämföra sig med andra som doktorn har sagt: -Ingen är den andra lik!. Visst att det finns statestik och att det inte är allt för hög, läste ett informationsblad på kliniken igår, 35 % chans att det lyckas första gången. Men jag ska inte försöka tänka så mycket på det och tänka på annat, det är dock lättare sagt än gjort! Och så detta choklad sug jag aldrig kan få bukt på, har försökt nu är ju aldrig bra med för mycket socker men tror inte jag orkar hålla emot idag.

Idag var dagen vi längtat och oroat oss för. Jag har de senaste nätterna inte sovit många timmar och även om jag är hur trött som helst har jag inte lyckats sova, drömmer mardrömmar, tänker för mycket om hur det ska gå och inte gå, vrider och vänder mig.

 

Timmarna innan vi skulle till kliniken eller ända tills vi väl gjort återförandet var jag så nervös att jag var spyfärdig, mådde så illa och när det var klart vart allt borta. När vi möter vår läkare ger hon oss ett stort leende och säger att allt ser perfekt ut. Första ägget de tog ut för att tina klarade sig och ser precis lika fint ut som när de frös det. Det vara bara att sätta sig i stolen och sätta igång. Vi fick se ägget på en skärm och det var som en liten böld på det men läkaren sa att allt såg riktigt bra ut. Att blastocysten kläcks ur sitt skal och det innebär att den är redo och vill fästa i livmodern. Det var så skönt att höra det. Nu ska vi bara vänta på testdagen som är 12 feb, ska försöka hålla mig och inte tjuvtesta.

Såhär såg det typ ut på skärmen.

Var och besökte kliniken i tisdas, var så himla nervös. Hade inte sovit många timmar och hade ont i magen och huvudet. De ropar in oss och jag var helt kallsvett av nervositet/rädsla. Väl inne och ultraljudet börjar och barnmorskan säger - Detta ser ju överraskande bra ut!. Allt släpper mag/huvudvärken borta och jag kan inte sluta le. Slemhinnan var 6 cm och ska var ca: 8 cm, så vi ökade prognyonen och sedan bokade vi in ett återförande. Både vi och barnmorskan var överraskade över att det såg så bra ut. Så nu på tisdag den 29 sker det. Så nu håller både jag och J tummarna och hoppas att detta går vägen!

Just nu är vi bara så glada att det såg så bra ut!

 

Har ju inte slutat blöda än och jag ringde kliniken för att fråga vad de trodde och om detta var bra. Självklart var ju detta inte helt bra, jag äter ju nu progynon och det ska tydligen bygga upp slemhinnan och det hjälper ju då inte att jag fortfarande blöder, då proveran jag åt skulle blöda ur slemhinnan så jag kunde bygga upp den igen. Så det funkar ju inte riktigt! Lite svårt att bygga upp den.

Jag kan inte beskriva min besvikelse och hur arg jag är på min kropp som bara motarbetar mig. Har snart i två veckor inte gjort något annat än tänkt positivt och längtat till tisdag då vi ska till kliniken på vul och sedan bestämma dag för återförande förmodligen bara dagarna efter. Och nu vet jag att det jag hoppats skulle sägas och beslutas på tisdag inte kommer ske. De sa att förmodligen är jag inte på dag 15 i behandligen på tisdag utan vi får fortsätta och äta progynon lite längre för att få slemhinnan färdig för åtreförande.

Sedan jag sa hej då till kliniken och la på telefonen har jag vart så depp, ingen lust till något vill bara lägga mig i sängen. Känns som allt vi försöker göra för att få denna efterlängtad knodd går åt pip vägen!

Fan...

Hur kan man längta så efter någon som inte ens finns?!
Tänk vad jag kommer längta ihjäl mig om jag väl lyckas bli gravid, fast ändå jag kanske lugnar mig om jag vet att det ändå är något på väg. Så fort jag ser en bebis mage seplar ingen roll vart, stan, datorn eller tv:n jag blir bara så avundsjuk och vill också ha en. Längta, planer, fixa iordning och den växande magen ♥
Just nu vill jag bara tänka positivt kan inte ens våga tänka på min besvikelse och ilska om det inte skulle funka. Detta är allt jag någonsin drömt om!

Nu är vi igång på riktigt, pratat med kliniken idag och ska på vul den 22 jan.

 

Nu bara längtar jag till 22, vill att det ska bli tisdag den 22 nu!!

Ja nu är det en ny vecka och nya förväntningar.

Jag har slutat käkat provera och väntar nu på att mensen ska sätta igång, hur många dagar ska det ta tro eller kommer det över huvudtaget komma någon?!
Det är mina frågor just nu, skulle inte förvån mig och det inte fungerar bara för att jag så gärna vill att det ska det. Men som J säger : ingen idé att gå omkring och tänka negativt! Det har han så rätt i men ibland kan det vara svårt.

Men vi får vänta och hålla tummarna.

För exakt ett år sedan var jag i Usa!

Jag, lillebror och en av mina kusiner hade bestämt att vi skulle åka runt i Usa i sex veckor, Vi började i Washington och slutade i Los Angeles, stoppade även i New York, Chicago, Pittsburgh, Lincon, San Francisco och Las Vegas.Det var världens bästa resa och det är ofta jag tänker på det och längtar tillbaka, levde livet till fullo! De sista två veckorna kom även J och reste med oss, träffade även lillebrors tjej och hennes kompis i Washington, San Francisco och Los Angeles. Hade så himla roligt och jag som egentligen inte kan var hem ifrån mer än en helg utan att sakna landet, korna och familjen. Men längtade inte hem en enda gång! Kunde inte ha rest med någon bättre än lillebrorsan och vi kommer så bra överens, men det gör jag ju med alla mina syskon. Men är något speciellt med lillebror ♥

Har tänkt extra mycket på de veckorna som jag var i Usa nu, hur lung och bra jag mådde hade inga beskymmer och inget att oroa mig för. Nu är det all denna oron och stressen som blir - ska vi lyckas eller ska vi inte. Ibland vill jag bara tillbaka och bara vara där de veckorna, utan stress eller något!