Dagen efter äggplock inte allt för rolig. Har nog rört mig lite för mycket idag. Eftersom jag hade så många äggblåsor så är det risk för överstimulering. Äggstockarna är svullna och det känns en hel del. 

Kliniken ringde idag och på söndag blir det återföring av ägget, nio av tio ägg hade blivit befruktade och klarat sig fint under natten. Det kände skönt!

 

Nu är det vila och ett par dagar ledigt från jobbet, då kliniken sa att det var nödvändigt!

 

Idag var det dags för äggplocket och oj vad nervös jag var. Vi var på kleniken 9.15 och blev en liten väntan innan vi kom in till vårt lilla rum. Väl på rummet blev det ombyte till en otroligt fin sjukhusrock och knästrumper. Fick nål i armvecket och sedan var det vänta igen. Efter kanske en timmes väntan totalt från det vi kom till kliniken var det vår tur. Satte mig i stolen och nervositeten ökade kraftigt, lite förberedelser, fick bedövning genom nålen i armvecket. Sedan var det tvättning nedtill och sedan lokalbedövning, det kändes men var inte så farligt. Fick vänta någon minut på att det skulle verka och sedan var vi igång, och det gjorde ont så fick mer bedövning. Efter det blev det bättre, kändes ju helt klart men det gjorde inte så ont.

När det var klart var vi tillbaka till vårt lilla rum och fick vila, efter ett tag vi vi lite fika och information hur det hade gått och hur vi gick vidare. 10 ägg blev det och vi tar hjälp av icsi och det betyder att istället för att lägga ägget tillsammans med spermierna så väljer de ut en bra och sedan hjälper spermien in i ägget och sedan får man hoppas på befruktning.

 

Nu efter har det varit ömt och jag har haft ganska ont men inte så farligt som jag trodde. Så de ska ringa imorgon och då får vi reda på hur det gått för äggen. Hoppas hoppas!!

Nu är det kvällen före den stora dagen- äggplock. Jag känner att jag börja bli lite nervös men jag tror ändå att jag inte riktigt fattat vad som händer eller vad som kommer hända. Tror det kommer slå mig när jag kommer dit och ska byta om och de börjar förbereda och greja.

Det som känns bra är att det ändå var så många ägg som hade börja växt till sig så bra, man hoppas ju verkligen att det kommer finnas det där guldägget och sedan att de hittar en riktig kämpe i J prov han kommer lämna. 

 

Sedan får vi hoppas på det bäst och om det går vägen är vi ett steg närmare vår lilla knodd!

Idag var det dags för vul igen, har haft känningar i ena äggstcoken. Dock var det lite lustigt att jag kände av den där det inte alls var så många ägg/äggblåsor. Var så roligt att se vad många som hade växt till sig, de räknade det till ca. 15 stycken. Vi bestämnde att det blev äggplock på tisdag den 30 oktober. Yes, nu händer det!!

Hoppas, hoppas att de är av bra kvalitet och att J:s sperma är bra så de klarar av att befrukta något ägg iallafall. Nu är det många tankar som snurrar i skalle, ska vi klara detta eller inte!?!

Vet inte vad jag ska våga tro... 

Nu känner jag av ena äggstocken mera än igår och det är inte helt bekvämt kan jag säga. Men men får tänka på att  allt detta förmodligen kommer resultera i ett litet hjärta. Kan säga att ju närmare äggplocket jag kommer desto mer skeptisk blir jag till att det kommer funka. Känner att om allt redan har gått emot oss varför ska det nu vända, skulle inte förvåna mig om detta går helt åt skogen.

 

Ne usch vad negativ jag var nu, självklart vill jag av hela mitt hjärta att detta ska funka men man vet aldig och det är nog därför jag ändå är så negativ för jag är så rädd för att det ska misslyckas!

Idag ringde de tillbaka från kliniken och det såg bra ut skulle fortsätta och spruta som jag gjort men jag skulle även börja spruta med cetrotide och sedan blir det ett ultraljud på fredag igen. 

 

Idag har jag även haft känningar i väster äggstock, men inget överdrivet. Men tröttheten är så jobbig, hatar verkligen att vara så trött. Jag har aldrig haft problem med att ta mig upp ur sängen och kan ligga utan problem och slappa och vakna till lite innan jag reser mig upp ur sängen. Men går jag inte upp på en gång nu somnar jag om jag sover, sover och sover! Piggnar aldig till och vill helst sova hela dagen, ingen ork till något!!

 

 

Tisdag den 23 oktober och idag var det dags för vul.

Var lite nervös att min kropp inte skulle fungera som den borde och inte ha reagerat bra på sprutningen. Men ändå var jag inte allt för ororlig då jag ändå på något sätt måste ha reagerat då jag är så fruktansvärt trött.

Och det såg mycket bra ut och de var många ägg som växte bra. Vilken lättnad!!

De tog blodprov för att se hur alla världen var, men svarena får vi reda på imorgon så de skulle ringa och berätta hur det såg ut och vi skulle boka en ny tid för ultraljud i slutet av veckan.

 

Nu är vi ett steg närmare vår knodd- ett steg närmare det vi så gärna vill ha!

 

Idag är det måndag och det betyder sprutdag fem. Under helgen har jag varit så trött och har inte haft någon ork och samma är det idag. Igår jobbade jag och skulle upp tidigt för att sedan gå ut i ladugården, jag brukar alltid piggna till bara jag kommer ut i friska luften och kossorna. Men igår vaknade jag inte riktigt till och var så himla trött hela dagen, efter maten sov jag två timmar och det brukar jag aldrig klara av att gör mitt på dagen om jag inte är sjuk. 

Idag hade jag sovmorgon och skulle upp klockan nio, det gick så segt att ta sig upp ändå hade jag gått och lagt mig tidigt. Detta måste beror på sprutningen och det är lite tråkigt eftersom det är ett x antal dagar kvar med sprutningen och jag hatar att gå runt och vara trött och inte ha ork till något.

 

 

Oj vad denna dagen har gått fort.

Har jobbat hela dagen, var inne en timme efter lunchen och gick ut med hunden.

Annars har jag vart ute i ladugården hela dagen.
Även om det ibland kan vara väldigt stressigt med detta jobb som bonde, så hittar jag ett sådant lugn i detta. Har så mycket annat som man måste tänka på när man jobbar så det är inte ofta jag går och tänker på detta om ivf-resan. Det är skönt tycker jag, tänker tillräckligt mycket på det ändå!

 

Imorgon ska jag hjälpa syster på hennes café/resturang och på söndag är det jobb på gården igen.
Nu blir det fredagsmys med min älskling ♥

Idag var det första sprutdagen!

 

Jobbade under dagen och tänkte inte så mycket på det. Har sagt till J att jag har vart nervös för detta, hur kroppen kommer reagera, hur jag kommer kunna spruta mig, biverkningar och att det inte är så många dagar kvar till äggplock. Han har vart utåt sett och sagt att han är lugn och tänker inte överdrivet mycket på det. Men han är alltid lugn och över tänker inte allt som jag gör. Det är så bra att han är sådan för han lugnar mig i många tillfällen.

Idag kom det ett sms: Nu börjar jag också bli lite nervös!

 

Men nu är sprutan tagen och det gick bra, tog ett tag innan jag gjorde det satt och räkna och på tre skulle jag göra det men det tog ett tag innan jag kom till tre. Så nu ska jag göra detta varje dag fram till äggplockning, går väll bättre för varje dag man gör det.

 

 

Imorgon är det första sprutdagen.

Det ska bli så skönt att komma igång, bara jag får börja så känns det som det kommer gå mycket fortare. Ska spruta fyra dagar sedan är det besök på kliniken för ultraljud. Efter det blir det kanske ett till ultraljud sa de och skulle satsa på äggplockning den 29 oktober. Det är ju inte många dagar kvar tills den 29 oktober egentligen, är så spänd, glad, nervös, rädd ja nästa allt på samma gång. Men nu börjar verkligen snart min och J:s resa mot vår efterlängtade knodd, och hoppas, hoppas att det inte är allt för många hållplatser kvar tills slutstationen på resan.

 

Det var tur att benet i handen inte var brutet så jag kan fortsätt på jobbet imorgon igen så jag slipper gå här hemma och tänka så mycket!

Idag har klumpiga jag vart i farten igen.

Jag jobbar på ett jordbruk bland kossorna och idag skulle jag in emellan två kvigor som vi skulle

seminera. Skulle passa på dem och då sprätter de till båda två och välter om kull mig. Innan jag snabbt som ögat försöker resa mig trampar en utav kvigorna mig mitt på handen och nu är den helt svullen och halva handen är blå. Alla runt om mig tror jag har brutit den, men jag vill inte tror på det och ska nu ned till läkare och hoppas han säger att det bara är att åka hem och vila lite tills svullnaden gått ned. 

 

Så typiskt mig, jag ska då lyckas med allt!!

 

Innan vi blev insatta i detta med ivf var man inte alls medveten om att det är så många som har svårt att skaffa barn. Man hör aldrig om dem, det kanske är mycket för att man inte vill gå runt och skryta om att man inte kan skaffa barn själva på naturlig väg. Så känner iallafall jag och J. Vi har berättat för familjen och det känner vi oss nöjda med, speciellt jag. Jag vill inte att folk ska få reda på att just jag har så himla svårt att få barn, tycker inte om när folk ska trösta och försöka förstå när de inte gör det. Alla mina vänner som har barn fick det på första försöket eller under tiden de gick på p-piller. Men jag kunde inte heller innan jag hamnade här förstå vad jobbigt det är att känna att man inte själv kan få till det. Jag var säker på att jag skulle vara gravid så fort vi bara började försöka. Men nu är jag här och jag förstår nu hur det känns och det känns så underbart att jag har hittat så många via internet som går igenom exakt det jag gör, bara att alla har olika svårigheter och andledningar till att just de måste ta hjälp av ivf. 

Snart är helgen slut och det är inte många dagar kvar tills jag ska börja med sprutningen. Det enda jag längtar till att att få sätta igång med detta och se hur allting blir. Även om man kanske inte ska tänka för mycket på det så går det inte att inte tänka på det. Nästan varje gång jag är på datorn läser jag olika bloggar och information om allt runt omkring ivf behandling. De flesta bloggar jag har läst har inte lyckats med första ivf-behandlingen och det skrämmer mig ganska mycket. J tycket jag ska sluta jämföra oss och vår resa med andra för ingen är den andra lik och det kommer inte heller våran bli.

Jag kan ändå inte sluta tänka om.. 

Sedan undrar jag varför jag då istället inte kan ta till mig de som har lyckats på första och tro på det mera än att tro att det inte kommer gå. Alltså jag är så rädd att detta kommer misslyckas så jag vågra inte tänka på något annat!!

 

Vår resa har inte varit/blivit lika långa som många andra jag läst om. Det är jag mycket glad över, men vi hade endel tur också (för en gång skull). Vårt första "möte" med vår läkare var egentligen inte förän 11 november. Men redan dagen efter vi pratat med ivf-mottagningen ringde de och frågade om vi ville komma nästkommade tisdag alltså 25 september och det tackar man ju inte nej till. Sedan är det ju en privatklinik vi är hos, då vi inte har orket att vänta på hjälp från landstinget. Jag och J kände att nu vet vi att det är fel på oss båda och det har redan slagit hårt på oss och vi vill nu veta om vi tar ivf:en lätt eller svårt. Om vi blir gravida eller inte får vi nu vänta med och se. Jag är nu så rädd att kroppen ska svara på behandligen på ett negativt sätt, men ger inte upp hoppet på min kropp och vi håller självklart tummarna på att det kommer funka. Sedan trivs vi SÅ bra med vår läkare och hela ivf-kliniken vi är på. Även om det kostar tycker vi det är värt det, men det är ju inte det vi trodde att vi skulle lägga så mycket pengar på. Det som skulle bli det dyra med att skaffa barn var ju vagna, säng, blöjor och allt annat som har med bebisen att göra. Det fanns aldrig i våra tankar att detta skulle bli det svåra med barn, att skaffa själva barnet skulle vara så nedrans svårt.

Det är så många tankar som snurrar omkring i huvudet. 

Jag och J har sagt att det är ingen idé att vara super positiv och tro att allt kommer funka på en gång och ha de största förhoppningarna. Men det är heller ingen idé att gå och vara negativ och inte tro på något det mår varken jag eller J bra utav. Ibörjan var jag väldigt negativ, hela min värld hade precis rasat samman och jag hade inget hopp om något alls jag tyckte det var lika bra att gräva ner sig och stanna där. Men efter ett tag tröttnade J på min otroligt negativa attityd och sa ifrån att om vi tillsammans ska gå igenom detta måste vi ha lite positiva tankar också, det blir bara påfrestande för oss båda annars. Med tanke på allt vi har och ska gå igenom tillsammans måste vi peppa varandra och försöka tillsammans hjälpas åt att hålla den positiva andan uppe så mycket så möjligt. Jag kom på mig själv och tänkte tillbaka på den senaste veckan hur jag hade varit och sådan är inte jag och jag  vill inte vara sådan. 

 

Man måste vara mitt emellan negativ och positiv. För det är inte så säkert att det kommer funka första gången och om vi då satsar och tror till fullo att detta kommer gå bra kommer vi bli så besvikna och tappa allt hopp. Visst vi kommer bli besvikna och ledsna ändå, även om vi försöker förbereda oss på att det kan gå åt båda hållen.

 

 

 

 

Nu har min och J:s ivf-resa börjat!

Allt började med att vi i början av 2012 bestämde att vi skulle börja försöka, jag slutade med p-piller och det pirrade i magen i slutet av månaden för man kanske kunde ha en litet hjärta där inuti. Men efter två månader försvann mensen och jag var säker på att nu var det vår tur, jag skulle få den där goa gravid magen som jag längtar så efter och vi skulle inte längre vara två, utan bli tre. Men testet var negativt och så vad det med det. De sa att jag skulle vänta en vecka eller två och sedan ta ett till test, men inget positivt test blev det. Ringde gynavdelningen på sjukhuset men det ville inte ta emot oss då vi inte hade försökt tillräckligt länge. Frustration!! Jag började söka och läsa om allt möjligt på internet och trodde det värsta. Läste om en privatklinik och ringde och fick en tid.

De såg snabbt på ultraljudet att jag hade PCO, J lämnade spermaprov och förra onsdagen ringde dem och berätta hur svaren på proverna såg ut. Som de såg på ultraljudet var det PCO för mig och J hade dålig spermakvalitet och dålig framkomlighet. De sa att det skulle bli mycket svårt för oss att bli gravida på naturlig väg. Även om jag fick medicin för att få ägglossning så var det en mycket liten chans att hans sperma skulle kunna befrukta ägget på egenhand. Jag bröt ihop, hela världen rasan samman. Vad vill mannen däruppe oss, vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jag har hela mitt liv älskat barn och väntat så på att det ska bli min tur och det jag varit mest rädd för är just detta att inte kunna bli gravid!! Alla i min familj har sagt att jag kommer vara den som först blir gravid och om jag hade fått hade jag börjat försöka redan för ett par år sedan. Men man måste vara två om det och jag har förstått J helt och hållet att han har velat vänta. Men detta fick inte hända oss, hur kunde det hända oss?! 

 

Så snart börjar vår behandlig, nästa torsdag ska jag ta den första sprutan. De bestämde att jag inte skulle ha någon medicin för att få igång mensen då det tyckte det var onödigt. Så idag har vi vart och haft genom gång av allt jag/vi ska göra. Kändes som jag hämtade ut hela apoteket. 

Nu får vi bara hoppas det går bra och att min kropp ger bra respons på spruterna och allt annat.