Vår resa har inte varit/blivit lika långa som många andra jag läst om. Det är jag mycket glad över, men vi hade endel tur också (för en gång skull). Vårt första "möte" med vår läkare var egentligen inte förän 11 november. Men redan dagen efter vi pratat med ivf-mottagningen ringde de och frågade om vi ville komma nästkommade tisdag alltså 25 september och det tackar man ju inte nej till. Sedan är det ju en privatklinik vi är hos, då vi inte har orket att vänta på hjälp från landstinget. Jag och J kände att nu vet vi att det är fel på oss båda och det har redan slagit hårt på oss och vi vill nu veta om vi tar ivf:en lätt eller svårt. Om vi blir gravida eller inte får vi nu vänta med och se. Jag är nu så rädd att kroppen ska svara på behandligen på ett negativt sätt, men ger inte upp hoppet på min kropp och vi håller självklart tummarna på att det kommer funka. Sedan trivs vi SÅ bra med vår läkare och hela ivf-kliniken vi är på. Även om det kostar tycker vi det är värt det, men det är ju inte det vi trodde att vi skulle lägga så mycket pengar på. Det som skulle bli det dyra med att skaffa barn var ju vagna, säng, blöjor och allt annat som har med bebisen att göra. Det fanns aldrig i våra tankar att detta skulle bli det svåra med barn, att skaffa själva barnet skulle vara så nedrans svårt.