Det blev ju inte den roligaste midsommaren men hade inte förväntat mig eller orken till någon kalas midsommar. Var hos mormor och åt midsommarmat med familjen och mammas syster och på kvällen var det grill och kompis häng hos storebror. Jag försökte vara så normal som möjlig med det är ändå svårt att vara glad hela tiden när jag egentligen inte är det alls.

Jag har inte orkat prata så mycket med familjen om detta misslyckande, eftersom jag tog det så hårt och mått så dåligt har jag inte velta älta det och lägga det på dem. Vill lixom inte besvära de med det, bara J som har fått stått ut med mig. Men de har ju sett att jag inte mått bra och de tycker det är lika jobbigt som jag att jag mår dåligt, pappa kom och prata med mig och J igår och vill bara säga att de fanns här för oss och att familjen är alldeles bakom dig speciellt när du går igenom en svår period. Jag är evigt tacksam och glad att jag är så nära min familj, mamma, pappa och mina tre syskon. Idag är nog den dagen jag mått bäst hittills, sakta men säker blir jag snart mig själv igen!

Idag var dagen som skulle bli den bästa på länge, allt hade ju gått så bra så jag var så inställt på att vi skulle se ett hjärtslag.. Så när vi åkte dit i fredas även om jag blött så var jag så säker, det var ju små mängder och jag var så glad ändå för jag trodde verkligen att det var vår tur. Så att inte se hjärtljudet kom som en chock, jag var bokstavligt talat helt tom både på bebis, ord och känslor. 

Igår börja jag blöda riktigt mycket och jag förstod att det var nu det lilla krypet försvann från oss, men ändå var det lika jobbigt idag att se att jag verkligen var helt tom ingen foserhinna eller något kvar idag. Vi satt ner och prata med doktorn om hur vi skulle göra och vad de trodde, hon sa att det är väldigt svårt att säga vad som gör att det inte funkar hela vägen, hon skulle gå egenom våra journaler igen och prata med de andra doktorerna och se om det fanns något mer de kunde göra annars tycket hon att vi skulle försöka igen till hösten om vi orkade. Just nu har jag ingen ork till något det enda som får mig att funger som människa är J, han är det bästa som hänt mig och jag är evigt tacksam att jag har honom vid min sida♥ Har inte ork för något,vill inte träffa någon annan, har ingen lust att jobba så fort jag går ut och försöker jobba måste jag anstränga mig för att inte börja gråta. Vill bara vara med J han kan iallfalll få ur mig något leende och glädje. Annars är det lång bort just nu..

Hoppet om att detta ska funka är längre bort än någonsin.

På vul:et såg vi inget mer än fostersäcken som bara var hälften av vad den borde vara och inget hjärtslag. De vill att vi kommer tillbaka på onsdag för att kolla för säkerhets skull men doktorn sa att hon skulle bli fövånad om det skulle var något där. Sedan gick vi in på hennes kontor för att prata, det verkar som de inte tycker det är så normalt då vi är så unga och procenten för missfall är låga, plus att vi får ett befruktat ägg placerat precis där det ska vara i rätt tidpunkt och eftersom de tyckt äggen sett så bra ut är de lika förvånade som vi. Vi skulle prata mer om det på onsdag förmodligen och se hur vi ska gå vidare. Skulle inte bli förvånad om de skulle hitta något mer fel och att allt detta kommer bli ännu svårare, känns som allt verkligen allt är emot oss. Allt runt om mig, gravida vänner, folk med barn, allt, gör att jag vill krypa under ytan och försvinna!

Har kommit mer blod och har väldigt ont i magen, började blöda i förrgår och även igår. Det är inte jätte mycket med det gör mig så orolig ändå. Ringde kliniken idag och fick en tidigare tid för vul, så ska dit imorgon och jag är redan så nervös för hur det ska se ut!!

 

Det har inte kommit något mer blod men jag är fortfarande så orolig och jag börjar tvivla mer och mer på att detta inte kommer gå vägen. Jag vet att jag måste tänka positvit men ibland är det så svårt och speciellt när det känns som allt går emot oss. Orkar verkligen inte med ett till misslyckat försök!!

Tur att vi är två om detta och vet inte hur jag skulle klara mig utan J ♥

Ja då var vi där igen...

Oron stiger till max, det är än sålänge inte så mycket men ändå. Det var såhär det blev sist först lite lite och några dagar senare är det väldigt mycket.

Kommer bli en lång natt!

 

Ett tydligt plus visade stickan imorse, glädjen sprider sig från tårna och hela vägen upp. Men snabbt blir man ännu mer orliga och det känns som jag känner efter lite extra för jag är så rädd att det ska misslyckas igen.

Har pratat med kliniken och har bokat vul den 19 juni och då hoppas vi på att vi ser knoddens lilla hjärtslag.

 

Lyckan är total ♥

Ja det händer inte mycket alls och ännu inget blod. Har ännu inga gravid symtom heller, inte alls så som sist. Men blir ett tjuvtest i helgen tror jag. Testa ju på ruvdag 10 sist gång när jag fick plus så tar nog ett test på söndag för att se hur det ser ut. Orkar inte vänta ända till på torsdag!

Snart en vecka sedan vi fick tillbaka en fin blastocyst och om det funkar ska den nu verkligen ha fastnat och förhoppningsvis växer så det knakar. Imorgon är det ruvdag 7 och förra gången var det då blodet kom första gången, är så orolig känns helt annorlunda denna gången. Har inte ett enda symtom som jag hade sist mer än ortolig trött het med det har hade jag innan tillbakasättningen då jag har fått så mycket hormoner. Annars är det inget, har fortfarande ont i magen och det känns som det är tomt där inne. Men man kan ju inbilla sig alla möjliga saker bara man tänker på det mycket. Måste försöka slappna av lite och inte försöka tänka så mycket. 

För någon timma sedan började jag få ont i magen, riktigt ont i magen känns som en riktigt stark mens verk och detta kände inte jag förra gången något av förutom den gången jag började blöda riktigt ordentligt och förmodligen då jag förlorade krypet!!!

Ja inget intressant händer här, jag känner inga symtom än är dock lite tidigt om jag väntar några dagar så hoppas jag de kommer. 

Annars tar jag det lungt, har haft ledigt dessa dagar än så länge, de säger att det bara ska vara att leva som normalt men dock inga tunga lyft eller för tung arbete och jag som då är bonde och har en vardag men en hel del tungt arbete även om jag inte tänker på det jämt så är det så. Men imorgon ska jag nog ut och jobba lite tar det som inte är allt för tungt så är det nog ingen fara nu. Ska åka på trav idag det ska bli skoj, pappa äger ett fullblod tillsammans med en annan och jag hade mamman till denna häst och även skötte om henne hela fösta året. Det var min lilla fölis, sedan efter ett år åkte hon iväg för att bli tränad och efter några små skador påvägen ska hon starta idag. Det är ju även kanon väder solen skiner och det är 20 grader ute så det ska man väll inte heller klaga på.

Återförander gick bra igår och allt såg mycket bra ut fick en fin blastocyst tillbaka. Denna gången ska jag verkligen försöka göra allt i min makt för att lyckas, äta nyttigare, tar även tillskott av B12 och folsyra då det är bra. Sedan försöka leva så vanligt som möjligt och försöka att inte övertänka allt. Då vet jag att jag har gjort vad jag har kunnat för att påverka.

Tisdag kväll och om två dagar har jag förhoppningsvis ett växande litet kryp i magen. Jag har fått dubblat hormon doserna och det märks har blivit så trött, tar mig knappt upp ur sängen på morgonen och då brukar jag vara den som hoppasr upp och kan inte sova för länge på morgonen. Just nu vill jag bara att det ska bli testdag och jag får veta om det blir positivt eller ej. Förmodligen kommer dagarna rusa förbi så som de senaste veckorna gjort och så får jag hoppas att jag kommer må bättre denna gången så jag kan jobba, för det är då dagarna verkligen går undan.

Tankarna tränger sig alltid på i slutet av kvällen. Nästan varje kväll denna veckan har tankarna kommit mer och mer, trodde jag skulle slippa detta, allt kändes så bra utan oro och bekymmer. Men icke sa nicke..

Här sitter jag nu med huvudet fullt med tankar om barn, graviditet, om hur vi ska lyckas och inte, hur jag ska orka med om det inte funkar denna gången, hur många gånger ska man ge det, tänk om det inte kommer funka för oss någonsin. Vad gör jag om jag inte kan bli mamma?! Det enda jag verkligen vetat hela mitt liv är att jag velat bli mamma, en familj med man och fyra ungar i ett hur på landet. Det enda jag känner saknas i mitt liv är denna lilla varelse som jag kan kalla mitt barn och som kallar mig mamma. Vet inte hur många gånger jag sagt det och jag vet inte om någon annan än vi ivf:ar fattar hur det känna.. Men att se andra glädjas åt sina graviditeter och bilder när de gosar med sin två gamla bebis skär så i mitt hjärta, gråter inombord och vill inte läsa eller se deras bilder men kan ändå inte sluta läsa och titta på de underbara varelserna. Men det gör ont och ju länger tid det tar för oss att bli gravida detso värre blir det, för detso större risk finns att vi aldrig kommer få skriva och visa foton på vårt underverk!!

Ja det är verkligen en fin tisdags morgon och det var så gott och gå ut vid sex imorse och solen hade redan börjat gå upp och det var sådär lagomt vårkyligt. Det är morgonar som denna jag älskar att bo på landet, vårbruket är i full fart och det är mycket jobb om dagarna. Jag tycker det är bra för dagarna gå så fort och jag har inte mycket mer än jobb i skallen just nu.

Igår gick det bra, slemhinnan var lite mindre än de trott men vi ökade hormonerna och så boka vi in ett återförande till nästa torsdag. och går dagarna så fort som de gjort det senaste så är det snart torsdag den 16. Som jag skrev innan så känner jag mig så lugnar, stressar inte så. Inte just nu iallafall och det är skönt!

Imorgon åker vi till kliniken för ett vul, jag har inga förhoppningar och har inte en aning om vad de kommer säga. Det känns inte som förra gången, sist kände jag av hormonerna väligt väl. Nu får jag ännu mer hormoner och känner inget, känner mig precis som vanligt är det bra eller dåligt?! Ska jag vara ärlig så orkar jag knappt bry mig om det så mycket denna gången, inte nu iallafall, inte förän återförandet. Min kropp har gjort mig besviken ända sedan vi började försöka skaffa barn, varför skulle det gå så mycket bättre nu? Vill inte skaffa mig massa falka förhoppningar som jag gjort tidigare. Allt blir så mycket jobbigar då tycker jag..

Men som sagt när jag får ett återförande kommer jag säker börja tro massa att det ska funka och planer nio månader i förväg. Varför är det så svårt att inte tänka så mycket på det, varför kan jag inte bara intala mig själv att det faktist kanske inte kommer funka och ställa in mig mer på det. Ne här tror jag till 100 procent att det ska funka. Just nu när jag vet att jag inte har något litet inuti som växer kan jag tänka på ett mycket sundare sätt, låta bli att oroa mig så mycket, leva precis så som jag brukar.

 

Tog min sista provera idag och imorgon ringer en barnmorska och vi ska boka tid för vul. Efter som jag har skrapat så tror de att det är en liten chans att jag kommer blöda på denna provera kuren så de vill att jag ska börja med de andra medicinerna på en gång, ska ju äta progynon som jag tog förra gången men ska också ha en plåster som man byter var tredje dag för att få lite mer hormoner. De trodde att det skulle hjälpa till ännu mer sedan, så håller tummarna för det. Hoppas verkligen det funkar denna gången, vill att det ska funka denna gången!