Idag var dagen som skulle bli den bästa på länge, allt hade ju gått så bra så jag var så inställt på att vi skulle se ett hjärtslag.. Så när vi åkte dit i fredas även om jag blött så var jag så säker, det var ju små mängder och jag var så glad ändå för jag trodde verkligen att det var vår tur. Så att inte se hjärtljudet kom som en chock, jag var bokstavligt talat helt tom både på bebis, ord och känslor. 

Igår börja jag blöda riktigt mycket och jag förstod att det var nu det lilla krypet försvann från oss, men ändå var det lika jobbigt idag att se att jag verkligen var helt tom ingen foserhinna eller något kvar idag. Vi satt ner och prata med doktorn om hur vi skulle göra och vad de trodde, hon sa att det är väldigt svårt att säga vad som gör att det inte funkar hela vägen, hon skulle gå egenom våra journaler igen och prata med de andra doktorerna och se om det fanns något mer de kunde göra annars tycket hon att vi skulle försöka igen till hösten om vi orkade. Just nu har jag ingen ork till något det enda som får mig att funger som människa är J, han är det bästa som hänt mig och jag är evigt tacksam att jag har honom vid min sida♥ Har inte ork för något,vill inte träffa någon annan, har ingen lust att jobba så fort jag går ut och försöker jobba måste jag anstränga mig för att inte börja gråta. Vill bara vara med J han kan iallfalll få ur mig något leende och glädje. Annars är det lång bort just nu..