Måndag igen och idag var det första dagen jag jobbade heldag sedan vi plockade ut äggen. Kändes underbart att vara tillbaka till vardagen och de dagliga rutinerna och tiderna. Kände inte något i magen idag och då gjorde jag ganska mycket "hårt" arbete. 

Sedan när jag var inne på lunch ringde de från kliniken. Vi bestämde att vi skulle försöka att sätta tillbaka ett ägg innan kliniken stänger före jul. De skulle ringa imorgon igen så skulle vi planlägga hur vi ska gå till väga och när jag ska börja med medicinerna. Detta gjorde min dag, blev så glad. Nu kanske vi har en liten som växer inne i mig på jul. Vet inte varför det känns så bra, tror jag har det som något mål att jag skulle vilja bli gravid innan jul och nu kanske det blir så.

 

 

På onsdagen var vi till kliniken för att kolla så att vätskan inte ökat och att svullnaden inte blev värre. Det såg precis likadant ut som sist vi var där. Nu känner jag att det kanske är mot bättringhållet, kan gå och röra mig mycket mer och har börjat jobba lite. Så det känns skönt iallafall.

Läst lite när jag satt och väntade i väntrummet på kliniken, det stod att att det fanns en risk för överstimulering i samband med ivf/provrörsbefrukning men det var bara 1-2%. Jaha och den jäkla procenter skulle självklart vara oss.. Det gjorde mig ännu mer besviken, är det så lite chans att bli det och det lyckades vi med, grattis!

Ne, nu får jag försöka att inte älta detta om och om. Men det är svårt just nu att försöka tänka positivt men jag ska, jag måste försöka!

 

 

Allt är upp och ner just nu, kan inte riktigt smälta att vi inte fick tillbaka det där ägget som såg så perfekt ut. Tänk nu kunde det ha vuxit en liten inne i magen. Men icke..

De gjorde ett vul innan tillbakasättningen eftersom jag hade haft ont och var spänd. Hade en del vätska och sedan var ena äggstocken stor som en apelsin och den ska vara liten som ett plommon, den andra äggstocken såg bättre ut men var fortfarande ganska svullen men inte så farligt. Hade bägge vart aningen minder och om jag inte hade haft någon vätska så hade det gått. 

 

Detta beror tydligen på att jag hade så många äggblåsor och svarade så bra på medicinen att det blev för mycket för kroppen. Kliniken ville inte riskera att jag skulle fara illa bara för att jag så gärna ville bli gravid. Det kunde då gå illa både för mig och ägget hade minder chans att klara sig. Så de frös ner det perfekta ägget och två andra, sedan kanske det skulle bli några till. Så det blir att vänta till januari och det känns så himla långt bort. Hur länge ska vi straffas?!

Känns som om det aldrig kommer funka!!

Fan!!!!

Det som inte fick hända- hände!

Överstimulerad och ingen tillbakasättning. Är så arg, ledsen, besviken ja allt!!!

Nu blir det inget för än i början av 2013.. SKIT

Mår bättre idag så behövde inte åka till kliniken utan fick en ultraljuds-tid innan tillbaka sättningen på söndag så man ska se att allt är okej. Men fick stränga order om att ligga stilla och inte röra mig så mycket, knappt något alls då äggstockarna förmodligen är super känsliga just nu. Klockan är halv elva på förmiddagen och jag är redan så uttråkad och rastlös!!!

Idag ringde kliniken för att höra hur jag mådde, och de blev lite oroliga när jag förklarade hur ont jag stundvis har och att jag inte fått någon matlust. Så blir det inte bättre över natten och imorgonbitti ska vi åka till kliniket för ultaljud och kolla så att allt är okej.

Orkar inte med att något ska bli konstigt, har inte vi haft nog med krångligheter ska inte ens detta gå smidigt!

Blir bara ledsen och trött och just nu tror jag inget kommer funka, lika bra att inte sätta in något ägg!!

Dagen efter äggplock inte allt för rolig. Har nog rört mig lite för mycket idag. Eftersom jag hade så många äggblåsor så är det risk för överstimulering. Äggstockarna är svullna och det känns en hel del. 

Kliniken ringde idag och på söndag blir det återföring av ägget, nio av tio ägg hade blivit befruktade och klarat sig fint under natten. Det kände skönt!

 

Nu är det vila och ett par dagar ledigt från jobbet, då kliniken sa att det var nödvändigt!

 

Idag var det dags för äggplocket och oj vad nervös jag var. Vi var på kleniken 9.15 och blev en liten väntan innan vi kom in till vårt lilla rum. Väl på rummet blev det ombyte till en otroligt fin sjukhusrock och knästrumper. Fick nål i armvecket och sedan var det vänta igen. Efter kanske en timmes väntan totalt från det vi kom till kliniken var det vår tur. Satte mig i stolen och nervositeten ökade kraftigt, lite förberedelser, fick bedövning genom nålen i armvecket. Sedan var det tvättning nedtill och sedan lokalbedövning, det kändes men var inte så farligt. Fick vänta någon minut på att det skulle verka och sedan var vi igång, och det gjorde ont så fick mer bedövning. Efter det blev det bättre, kändes ju helt klart men det gjorde inte så ont.

När det var klart var vi tillbaka till vårt lilla rum och fick vila, efter ett tag vi vi lite fika och information hur det hade gått och hur vi gick vidare. 10 ägg blev det och vi tar hjälp av icsi och det betyder att istället för att lägga ägget tillsammans med spermierna så väljer de ut en bra och sedan hjälper spermien in i ägget och sedan får man hoppas på befruktning.

 

Nu efter har det varit ömt och jag har haft ganska ont men inte så farligt som jag trodde. Så de ska ringa imorgon och då får vi reda på hur det gått för äggen. Hoppas hoppas!!

Nu är det kvällen före den stora dagen- äggplock. Jag känner att jag börja bli lite nervös men jag tror ändå att jag inte riktigt fattat vad som händer eller vad som kommer hända. Tror det kommer slå mig när jag kommer dit och ska byta om och de börjar förbereda och greja.

Det som känns bra är att det ändå var så många ägg som hade börja växt till sig så bra, man hoppas ju verkligen att det kommer finnas det där guldägget och sedan att de hittar en riktig kämpe i J prov han kommer lämna. 

 

Sedan får vi hoppas på det bäst och om det går vägen är vi ett steg närmare vår lilla knodd!

Idag var det dags för vul igen, har haft känningar i ena äggstcoken. Dock var det lite lustigt att jag kände av den där det inte alls var så många ägg/äggblåsor. Var så roligt att se vad många som hade växt till sig, de räknade det till ca. 15 stycken. Vi bestämnde att det blev äggplock på tisdag den 30 oktober. Yes, nu händer det!!

Hoppas, hoppas att de är av bra kvalitet och att J:s sperma är bra så de klarar av att befrukta något ägg iallafall. Nu är det många tankar som snurrar i skalle, ska vi klara detta eller inte!?!

Vet inte vad jag ska våga tro... 

Nu känner jag av ena äggstocken mera än igår och det är inte helt bekvämt kan jag säga. Men men får tänka på att  allt detta förmodligen kommer resultera i ett litet hjärta. Kan säga att ju närmare äggplocket jag kommer desto mer skeptisk blir jag till att det kommer funka. Känner att om allt redan har gått emot oss varför ska det nu vända, skulle inte förvåna mig om detta går helt åt skogen.

 

Ne usch vad negativ jag var nu, självklart vill jag av hela mitt hjärta att detta ska funka men man vet aldig och det är nog därför jag ändå är så negativ för jag är så rädd för att det ska misslyckas!

Idag ringde de tillbaka från kliniken och det såg bra ut skulle fortsätta och spruta som jag gjort men jag skulle även börja spruta med cetrotide och sedan blir det ett ultraljud på fredag igen. 

 

Idag har jag även haft känningar i väster äggstock, men inget överdrivet. Men tröttheten är så jobbig, hatar verkligen att vara så trött. Jag har aldrig haft problem med att ta mig upp ur sängen och kan ligga utan problem och slappa och vakna till lite innan jag reser mig upp ur sängen. Men går jag inte upp på en gång nu somnar jag om jag sover, sover och sover! Piggnar aldig till och vill helst sova hela dagen, ingen ork till något!!

 

 

Tisdag den 23 oktober och idag var det dags för vul.

Var lite nervös att min kropp inte skulle fungera som den borde och inte ha reagerat bra på sprutningen. Men ändå var jag inte allt för ororlig då jag ändå på något sätt måste ha reagerat då jag är så fruktansvärt trött.

Och det såg mycket bra ut och de var många ägg som växte bra. Vilken lättnad!!

De tog blodprov för att se hur alla världen var, men svarena får vi reda på imorgon så de skulle ringa och berätta hur det såg ut och vi skulle boka en ny tid för ultraljud i slutet av veckan.

 

Nu är vi ett steg närmare vår knodd- ett steg närmare det vi så gärna vill ha!

 

Idag är det måndag och det betyder sprutdag fem. Under helgen har jag varit så trött och har inte haft någon ork och samma är det idag. Igår jobbade jag och skulle upp tidigt för att sedan gå ut i ladugården, jag brukar alltid piggna till bara jag kommer ut i friska luften och kossorna. Men igår vaknade jag inte riktigt till och var så himla trött hela dagen, efter maten sov jag två timmar och det brukar jag aldrig klara av att gör mitt på dagen om jag inte är sjuk. 

Idag hade jag sovmorgon och skulle upp klockan nio, det gick så segt att ta sig upp ändå hade jag gått och lagt mig tidigt. Detta måste beror på sprutningen och det är lite tråkigt eftersom det är ett x antal dagar kvar med sprutningen och jag hatar att gå runt och vara trött och inte ha ork till något.

 

 

Idag var det första sprutdagen!

 

Jobbade under dagen och tänkte inte så mycket på det. Har sagt till J att jag har vart nervös för detta, hur kroppen kommer reagera, hur jag kommer kunna spruta mig, biverkningar och att det inte är så många dagar kvar till äggplock. Han har vart utåt sett och sagt att han är lugn och tänker inte överdrivet mycket på det. Men han är alltid lugn och över tänker inte allt som jag gör. Det är så bra att han är sådan för han lugnar mig i många tillfällen.

Idag kom det ett sms: Nu börjar jag också bli lite nervös!

 

Men nu är sprutan tagen och det gick bra, tog ett tag innan jag gjorde det satt och räkna och på tre skulle jag göra det men det tog ett tag innan jag kom till tre. Så nu ska jag göra detta varje dag fram till äggplockning, går väll bättre för varje dag man gör det.

 

 

Imorgon är det första sprutdagen.

Det ska bli så skönt att komma igång, bara jag får börja så känns det som det kommer gå mycket fortare. Ska spruta fyra dagar sedan är det besök på kliniken för ultraljud. Efter det blir det kanske ett till ultraljud sa de och skulle satsa på äggplockning den 29 oktober. Det är ju inte många dagar kvar tills den 29 oktober egentligen, är så spänd, glad, nervös, rädd ja nästa allt på samma gång. Men nu börjar verkligen snart min och J:s resa mot vår efterlängtade knodd, och hoppas, hoppas att det inte är allt för många hållplatser kvar tills slutstationen på resan.

 

Det var tur att benet i handen inte var brutet så jag kan fortsätt på jobbet imorgon igen så jag slipper gå här hemma och tänka så mycket!

Vår resa har inte varit/blivit lika långa som många andra jag läst om. Det är jag mycket glad över, men vi hade endel tur också (för en gång skull). Vårt första "möte" med vår läkare var egentligen inte förän 11 november. Men redan dagen efter vi pratat med ivf-mottagningen ringde de och frågade om vi ville komma nästkommade tisdag alltså 25 september och det tackar man ju inte nej till. Sedan är det ju en privatklinik vi är hos, då vi inte har orket att vänta på hjälp från landstinget. Jag och J kände att nu vet vi att det är fel på oss båda och det har redan slagit hårt på oss och vi vill nu veta om vi tar ivf:en lätt eller svårt. Om vi blir gravida eller inte får vi nu vänta med och se. Jag är nu så rädd att kroppen ska svara på behandligen på ett negativt sätt, men ger inte upp hoppet på min kropp och vi håller självklart tummarna på att det kommer funka. Sedan trivs vi SÅ bra med vår läkare och hela ivf-kliniken vi är på. Även om det kostar tycker vi det är värt det, men det är ju inte det vi trodde att vi skulle lägga så mycket pengar på. Det som skulle bli det dyra med att skaffa barn var ju vagna, säng, blöjor och allt annat som har med bebisen att göra. Det fanns aldrig i våra tankar att detta skulle bli det svåra med barn, att skaffa själva barnet skulle vara så nedrans svårt.

Nu har min och J:s ivf-resa börjat!

Allt började med att vi i början av 2012 bestämde att vi skulle börja försöka, jag slutade med p-piller och det pirrade i magen i slutet av månaden för man kanske kunde ha en litet hjärta där inuti. Men efter två månader försvann mensen och jag var säker på att nu var det vår tur, jag skulle få den där goa gravid magen som jag längtar så efter och vi skulle inte längre vara två, utan bli tre. Men testet var negativt och så vad det med det. De sa att jag skulle vänta en vecka eller två och sedan ta ett till test, men inget positivt test blev det. Ringde gynavdelningen på sjukhuset men det ville inte ta emot oss då vi inte hade försökt tillräckligt länge. Frustration!! Jag började söka och läsa om allt möjligt på internet och trodde det värsta. Läste om en privatklinik och ringde och fick en tid.

De såg snabbt på ultraljudet att jag hade PCO, J lämnade spermaprov och förra onsdagen ringde dem och berätta hur svaren på proverna såg ut. Som de såg på ultraljudet var det PCO för mig och J hade dålig spermakvalitet och dålig framkomlighet. De sa att det skulle bli mycket svårt för oss att bli gravida på naturlig väg. Även om jag fick medicin för att få ägglossning så var det en mycket liten chans att hans sperma skulle kunna befrukta ägget på egenhand. Jag bröt ihop, hela världen rasan samman. Vad vill mannen däruppe oss, vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jag har hela mitt liv älskat barn och väntat så på att det ska bli min tur och det jag varit mest rädd för är just detta att inte kunna bli gravid!! Alla i min familj har sagt att jag kommer vara den som först blir gravid och om jag hade fått hade jag börjat försöka redan för ett par år sedan. Men man måste vara två om det och jag har förstått J helt och hållet att han har velat vänta. Men detta fick inte hända oss, hur kunde det hända oss?! 

 

Så snart börjar vår behandlig, nästa torsdag ska jag ta den första sprutan. De bestämde att jag inte skulle ha någon medicin för att få igång mensen då det tyckte det var onödigt. Så idag har vi vart och haft genom gång av allt jag/vi ska göra. Kändes som jag hämtade ut hela apoteket. 

Nu får vi bara hoppas det går bra och att min kropp ger bra respons på spruterna och allt annat.