Tankarna tränger sig alltid på i slutet av kvällen. Nästan varje kväll denna veckan har tankarna kommit mer och mer, trodde jag skulle slippa detta, allt kändes så bra utan oro och bekymmer. Men icke sa nicke..

Här sitter jag nu med huvudet fullt med tankar om barn, graviditet, om hur vi ska lyckas och inte, hur jag ska orka med om det inte funkar denna gången, hur många gånger ska man ge det, tänk om det inte kommer funka för oss någonsin. Vad gör jag om jag inte kan bli mamma?! Det enda jag verkligen vetat hela mitt liv är att jag velat bli mamma, en familj med man och fyra ungar i ett hur på landet. Det enda jag känner saknas i mitt liv är denna lilla varelse som jag kan kalla mitt barn och som kallar mig mamma. Vet inte hur många gånger jag sagt det och jag vet inte om någon annan än vi ivf:ar fattar hur det känna.. Men att se andra glädjas åt sina graviditeter och bilder när de gosar med sin två gamla bebis skär så i mitt hjärta, gråter inombord och vill inte läsa eller se deras bilder men kan ändå inte sluta läsa och titta på de underbara varelserna. Men det gör ont och ju länger tid det tar för oss att bli gravida detso värre blir det, för detso större risk finns att vi aldrig kommer få skriva och visa foton på vårt underverk!!